Syrran skriver mer...

Forts.

Vårt hus byggdes i mitten på 1800-talet - eller ännu tidigare - och låg på den tiden tillsammans med flera andra hus i kyrkbyn vid Hyssna gamla kyrka (troligen byggd på 1100-talet). I början på 1900-talet – i samband med byggandet av den nya kyrkan – flyttades några av dessa boningshus till Stommen och Lockö. Av fyra-fem hus blev det två – varav det ena nu är vårt. Husen byggdes upp på plats i samma stil som tidigare med de bästa delarna från de nedmonterade husen. Det hela leddes av familjen, som skötte och ägde hela verksamheten runt Lockö. Vårt hus användes till att börja med som ett sorts äldreboende för familjemedlemmar.

Huset var inrett med många små rum på bottenvåningen och ett sovrum på den övre våningen. (På resten av övervåningen var det ”kallvind” på den tiden.) Köket skulle från början ligga mot vitsippsbacken. Men eftersom det ligger ett stort flyttblock allra överst på höjden, vågade man inte detta, eftersom alla var rädda för att blocket skulle börja rulla ned mot huset och i så fall krossa dess invånare. Alltså byggdes köket upp i mitten av huset. (I dag kan man inte se flyttblocket utan att klättra upp för backen, för det har växt upp skog på hela höjden.)

I rummet på övervåningen bildades ”Hejco” av Henry Johansson & Co någon gång på 1950-talet. (Hejco ingår numera i Fristadskoncernen.) Rummet har för det mesta använts som sovrum – uppvärmt av en brunglaserad kakelugn - för upp till fem personer. Kakelugnen är i dag en viktig värmekälla i f.d. mjölnarens hus nere vid Lockö kvarn. Rummet används i dag som arbetsrum av Mannen.

Efter ett antal år styckades en del av tomten av och ”Röda stugan” började leva ett eget liv med olika konstellationer av invånare. Olika ägare renoverade och fixade efter sina huvuden, men den ursprungliga stommen förblev intakt. Någon gång på 2000-talet hittade den dåvarande ägaren på att måla om huset från rött till blått. Något som invånarna i byn inte kunde/ kan acceptera. Därför måste vi ganska snart måla om huset till dess rätta färg: ”Blå stället” ska bli ”Röda stugan” igen – på riktigt.   

Huset behövde inte så mycket omsorg från vår sida. Alltså kunde jag fortsätta med trädgårdsarbetet iklädd Hejco/Fristads – arbetskläder.

 Då upptäckte jag, att jag bara ville ha växter i färgskalan: rosa, blått, lila, vitt och möjligvis lite lime. Allt rött, orange och gult blev bannlyst. Varifrån kom sådana idéer? Jag funderade och tänkte tillbaks på de trädgårdar (och några balkonger) som jag under årens lopp har anlagt eller förändrat.

Vid närmare funderingar kom jag på att tanken fanns redan under Anns och min tid på koloniområdet Solgläntan vid Lärjeholm i Gamlestan. Ann skötte där om ”Hvilan” och jag från början endast ”Pilebo”.  Eftersom vi fick många växter från olika håll, blev utbudet och färgskalan skiftande. Det hela blev alltför brokigt i mitt tycke. Alltså fick Mannen och jag skaffa en lott till – ”Utägan”. Där fick de ”lysande” växterna sin plats.

Men var kom trädgårdsintresset ifrån? Hur många olika ”planteringar” har jag lämnat efter mig under mitt vuxna liv? Hur började jag? Varför?

forts. följer

Syrran skriver igen...

forts... 

Huvudet var ju helt och ungefär som vanligt. Värre blev det med självförtroendet. Det blev mycket ältande om nätterna. ”Hur skulle jag stå ut under mitt sista arbetsår före pensioneringen med en chef, som jag inte ens orkade se?”

En dag på väg till bussen på ”Nils Ericsson-platsen” fick jag syn på ”Platsjournalen”. Jag tog den och bläddrade igenom den på vägen hem. Där fanns två lediga jobb, som skulle kunna passa mig: Ett som vikarie under en graviditetsledighet i en grannkommun och ett i vår kommun med tillsvidareanställning. Utan betänkligheter – med tanke på min kommande sextiofjärde födelsedag – ringde jag till den första arbetsplatsen och fick tala med chefen, som jag arbetat för tidigare. Jag kunde bara sända in mina handlingar, så skulle jag behandlas som alla andra i högen. Inga problem!

Den andra arbetsplatsen fick en mycket annorlunda ansökningshandling från mig. Svaret blev: ”Vad menar du med detta? Sänd in en ”normal” (= vanlig) ansökan!” Vilket jag gjorde. Sedan hörde jag aldrig mera något från dem.

Däremot blev jag kallad till intervju på det första stället och efter en dag fick jag besked om, att jobbet var mitt. LYCKA OCH GLÄDJE! Så var det bara att begära tjänstledigt från mitt vanliga jobb. Vem kunde/ville neka mig detta? Jag kunde sova gott resten av nätterna före sommaren och ledigheten.

Mitt uppdrag – trädgården – pockade på. Jag ritade inte upp någon plan utan utgick helt från det lilla befintliga som fanns och utvecklade efterhand mina idéer i samklang med naturen. Några syrener fick stå kvar i tomtgränsen mot hästhagen och växa helt efter egen kraft och några flyttades och tuktades till en berså. Lätt jobb!

Så skulle det bli en perennrabatt i linje med samma gräns. Det var inte lätt att vända den grässvålen och få till det hela med löv och annat för växterna matnyttigt!! Jag kallade in ”Slaven”. En f.d. granne från min singelsejour i Linnéstan. (Namnet kommer sig av, att han gärna vill utföra fysiskt tunga sysslor i motionssyfte mot fri kost och logi.) Men det visade sig att han hade så stora fötter, att han gjorde mera skada än nytta. Alltså förflyttades han till den blivande köksträdgården nere vid tomtgränsen mot Locköfabriken. Där kunde han vända jord utan problem ,och jag slet vidare med rabatten.

Efter ett tag började nyfikna grannar närma sig och ställa frågor om oss och våra tankar om huset. Vi stod här och talade om vårt blåa hus och ALLA påpekade, att huset hade varit rött under nästan hela sin tid och heter ”Röda stugan” (eller ”Röastuga” som de säger här). Samtidigt fick vi reda på en massa intressanta fakta om husets historia.

Forts. följer.

Syrran skriver...

Vi  gjorde det!! Det som så många talar om, men sällan gör. ”Karlavagnen” har t.o.m. haft ett helt program om det. Vi flyttade från Göteborgs centrum - med allt stök och buller, fina affärer och stort kulturutbud – till ”redia bonnalannet". Mannen var redan pensionär och jag skulle snart bli det. Vi började leta hus utanför storstaden på flera olika ställen i landet med det ljuva pensionärslivet i tankarna.

Efter ett tag föreslog Mannen, att vi skulle sikta in oss på området bortom Härryda. Och där fanns HUSET, som sa ”välkommen hem till oss två”. Vi körde tillbaks till Göteborg - helt euforiska – och döpte huset till Blå Stället. Tänk, så fel man kan ha!

Ganska snart var vi husägare och flyttade in i huset omgivet av vitsipps – och liljekonvaljbacke, di-kor i hagen, Lockö strumpfabrik och hästar med föl. Dock ingen trädgård – bara tomtmark. Där fanns mitt uppdrag.

Men först skulle jag börja pendla till jobbet med Västtrafik. Inga problem! Mannen fick också prova på busslivet, när han skulle till ”Clas Ohlson” och ”Pennies from Heaven”.

Livet med min nya chef fungerade inte så bra. Jag hade brutit handleden. Men hon verkade tro, att jag brutit huvudet. Det blev några svåra månader!

forts...