Trots att det är så länge sedan jag drabbades av utmattningssyndrom, så får jag fortfarande ont i magen när skolan debatteras. Det har verkligen satt sina spår - mycket mer än jag först kunde ana.
Jag har fortfarande svårt att läsa om skolan och se på tv-program där alla ska ha åsikter om skolan.
Att skolan är i djup kris tycks alla vara överens om och ha åsikter om.
Man har själv gått i skolan, kanske har barn som går eller gått i skolan och man läser om skolan. Det skrivs och forskas om skolan (med skolan menar jag både förskola, grundskola och gymnasium) och politiker kastar in akutåtgärder, som nya betygssystem, nya läroplaner och att inrätta fler platser på lärarutbildningen. Aldrig arbetsro att verkligen utföra det arbete man så gärna vill göra och älskar.
Kraftiga besparingar görs, men verksamheten ska fortgår "som vanligt och inget ska märkas.De som försöker arbeta för elevernas bästa får ofta en knäpp på näsan av politikerna eller, som jag, bränner ut sig. Senast i veckan slutade en mycket omtyckt rektor här i Göteborg, eftersom det blev omöjligt att göra ett bra jobb.
Man borde istället vara glad åt en sådan rektor!
Vem ska orka arbeta i skolan under sådana premisser?
