Maj-Ethel Elna Johanna

Idag skulle min mamma fyllt 94 år! Jag saknar henne så!

Maj-Ethel Elna Johanna 19 år

Henrik skriver om sin mormor.

De t här inlägget tycker jag så mycket om. Henrik skriver om min mamma en kväll när han och Johan var ett halvår i Thailand och tränade thaiboxning på hösten 2010.

Min mormor lärde mej…

Jag hade en riktig mysmormor och jag bär på många egenskaper som jag såhär i efterhand kan se att min mormor hade. Min mormor och morfar bodde nere i Lund i Skåne och vi andra i Göteborg. Ni som inte har några syskon kanske inte känner till det här men när man sitter i en bil på långresa så är det lätt hänt att det blir lite kinkig stämning. När batterierna till freestylen tagit slut, man är hungrig och det är för mörkt för att läsa så kan man bli lite lättretlig. Det är lätt hänt att man puttar till sin bror lite för mycket när han hänger på sin sida och fett disrespektar sätesgränsen. Det är också lätt hänt att ens bror trycker tillbaks lite för mycket för att man ska kunna låta det vara och vips! Ett bråk, sedär, så ovanligt i baksätet på väg till mormor&morfar. Jag kommer ihåg att vi små alltid sa ”mormoromorfar” eller ”mormormorfar” eftersom de två hängde ihop, de var en. En känsla, ett ställe, en mormor&morfar

I allafall så när man har två bröder att åka bil med så är det lätt hänt att det drar ut på tiden att åka någonstans eftersom det krävs mycket pauser med fika och underhållning för att resan ska vara något såpass dräglig för de som sitter i framsätet. Därför kunde detta leda till att resan tog mycket längre än de tre timmar som det skulle ta. Hur jag vet detta är att jag alltid frågade hur lång tid det skulle ta för jag vill ju inte sitta och trängas med mina bröder för länge. Det blev alltid för länge och när vi steg ur bilen på parkeringen och rumpan kändes som en bit papp i natten och benen hade förlorat den mesta finmotoriken så stog alltid mormor och väntade i dörröppningen i motljus och hela rumpgrejen släppte liksom. Det nästan bästa med att åka till mormor&morfar var att äta ostmackor och titta ut i mörkret genom köksfönstret när vi kommit fram.

Fika också. Det fikades mycket hos mormor&morfar. Det berodde nog en del på det skånska arvet, i Skåne så fikar man. Ofta. Min mormor var också en riktig bakmormor. Hon bakade allt möjligt, småkakor, stora kakor, sju sorters kakor, en miljon sorters kakor, wienerbröd, smörgåstårtor, ja allt möjligt. Jag var även en riktig gottegris när jag var liten (det är jag iofs fortfarande men jag vill tro att jag har det lite mer under kontroll nu) och hela den här kakgrejen passade mej perfekt. Jag kommer ihåg att jag fick en kaffekopp överfull med vispgrädde. Bara vispgrädde, det var det bästa jag visste när jag var liten! Alltid när vi åkte ifrån mormor&morfar så fick med oss flera glassbyttor fyllda med kakor. Schackrutor, kokostoppar och chokladsnittar var de vanligast förekommande ihop med kanelbullar och gifflar. Glorious!

Min mormor jobbade också i tysthet med att förstöra min karaktär när mamma inte såg. Så kan det verka vid den första insynen men det var faktiskt åt andra hållet. Hon lärde mej faktiskt att se saker som jag inte vet om jag sett på samma sätt innan. I allafall så hände det oftare än sällan att hon drog mej och Johan (Anders var fortfarande för liten och ärlig) och stack till oss lite godis och ”Säg inget till mamma bara”. Det gjorde vi inte heller men det syntes nog på oss när vi travade ut från köket med ett leende från öra till öra. Tiokronor, guldpengar var en big deal för mej när jag var liten. Det påminde så mycket om piratpengar precis som på tv och i serietidningarna. Så när mormor gav oss en guldpeng eller två så var lyckan gjord. Hur hemskt det här än kan låta så tror jag faktiskt att min mormor lärde mej att ljuga. Jag förstog då att alla inte behöver veta allting jämt, en vit lögn som är genuint menad gör mer nytta än skada. Sen är ju frågan hur moraliskt försvarbart det är att ljuga för någon men jag tycker att det är det. Total ärlighet skapar oftast flera gånger mer fiender än vänner och jag tänker på det att varje gång jag var på stan med mamma eller pappa och vi varit och fikat och vi kommit överens om att vi inte berättar det för någon annan. Hade Johan då fått veta att jag fått pys och bulle skulle det blivit kaos, likadant om Johan fått fika och inte ja. Det skulle vara exakt rättvist! Min mormor lärde mej om vita lögner.

Min mormor övertalade mamma också till vad som för henne kunde tyckas vara dumma idéer. I femman eller sexan så ville jag ta hål i örat men det mamma då rakt inte. Där var det nej och du kan gott göra något annat för dina pengar, som jag för övrigt inte hade. Mormor övertalade då mamma att det var klart att jag skulle få göra det, ”Alla i hans klass har ju det” och det bet ganska bra på mamma. Hon gav med sej men sa till mej att jag fick spara ihop pengarna själv för det var ingenting som hon ville vara med och sponsra. Vem tror ni skickade pengar på posten ungefär två veckor senare då? Jo, mormor. Mamma hade ingenting att säga till om men följde ändå med som stöd. Tack för det. Det här har lärt mej att jag inte alltid klarar mej på egen hand och någon annans input eller hjälp kan vara till stor fördel ibland.

Mormor hade också ett annat uttryck som hon använde ibland. Föreställ er att ni köpte den där jävligt flashiga actiongubben från tv-serien som bara var helt rätt. Ibland händer det däremot att företagen inte alltid bygger leksakerna för att hålla för de allra värsta krigsanfallen vilket gör att man tvingas köpa en ny och vips så har de skapat sej en liten profit. Då, när benen flugit av axeln för elfte gången och plastlederna knäckts såpass att inte ens pappa kan fixa dem så är det ingen idé att hänga läpp för det. Johan kunde för övrigt hänga läpp som ingen annan när han var liten, han liksom nästan samlade skinn ända nerifrån hakan för att hänga ut underläppen nästan som en haklapp, ingen kunde hänga läpp som Johan. Det var i allafall ingen idé att hänga läpp över de pengarna som man kastat i sjön då, de var ”läropengar”. Om man inte köpt den där jätteflashiga actiongubben så hade man för alltid gått och längtat efter den och inget hade varit lika bra i jämförelse. Man hade aldrig vetat hur bra eller dålig den var förrän man faktiskt satt där på mattan och hade fullt krig. Utan den erfarenheten kommer man aldrig att fullt ut kunna gå vidare eller för den delen följa sina drömmar. Det här lärde mej att man måste våga chansa, man måste våga ta risken att göra några dumma grejer, om inte bara för att få klart för sej att det inte fungerade, var snyggt eller liknande. Det är en policy som jag håller fast vid än idag. Det kan mycket väl vara så att jag är nästan säker på att det inte kommer funka att baka en femkilos sockerkaka eftersom den inte kommer jäsa ordentligt, men man vet faktiskt inte om det funkar eller inte, helt absolut 1000-procent säkert förrän man faktiskt provat. Det är därför jag ibland måste göra helt urbota dumma projekt som är dömda att misslyckas på förhand, har man inte provat så vet man inte säkert, och då lever man i min bok inte sitt liv fullt ut.

Någon kanske har hört mej säga ”Det är bara pengar” när man dividerat fram och tillbaka om den här skinnjackan eller plånboken eller skorna är värda sitt höga pris. Och det är ju sannerligen en mening som direkt borde få en tvångsintagen på ”Du är vad du spenderar” eller ”Ekonomi-idioterna” eller vad den där tv-serien heter som går på tv som handlar om folk som inte kan hantera pengar och som blir uppstyrda av två nissar i kostym. Men om man inte någon gång gör det där dumma köpet av en vas som man krajjar på en gång en jacka som man har sönder på en gång som man dessutom inte riktigt hade råd med från första början så är vi där igen.
Jag har en kompis som i somras flyttade till en ny lägenhet, han hade ingen soffa. När lönen kom så köpte han en svinsnygg kavaj istället för en soffa. Vilket kan tyckas helt jävla idiotiskt och efterblivet men i min värld är det något av det härligaste som finns! Att ta det beslutet talar till mej på ett speciellt sätt – det är helt fantastiskt. Klart sånt här inte går att göra stup i kvarten men jag tänker inte leva i en värld där ingen vågar ta chansningar, som alltid lever inom sin egen säkerhetszon eller gör något härligt utspel ibland.

Det var bara några hastigt och hafsigt nerskrivna tankar om mormor&morfar och lite annat tjafs.
Nu vill jag ha en schackruta…

~ av hipstart på november 7, 2010.

Publicerat i minnen

Lördag och...

...ingen morgontidning. Åh, vad jag tycker att det är trist! Och jag vill verkligen inte läsa e-tidning som så många andra tycker är så himla bra och som nu också gör att tidningsbranschen är alltmer i kris.
Nej, jag vill hålla i tidningen, höra prasslet, känna doften av trycksvärta och kunna bläddra fram- och tillbaka.
På tal om trycksvärta så var min mamma alltid så trött på trycksvärtan. Den smutsade ju ner lakanen när man läste tidningen i sängen, vilket hon gjorde ibland!
Hemma hade vi Sydsvenskan i alla år och det berodde nog på mammas ovilja att byta och det var inte av politiska skäl. Sydsvenskan är ju oberoende liberal och Arbetet var socialdemokratisk.
Nej, det berodde på trycksvärtan!

Det gick till och med så långt att hon sa till försäljaren på Arbetet, när han ringde och erbjöd finfint pris för nya prenumeranter:
-Nej, jag tycker INTE om Arbetet, för den svärtar så hemskt, både på fingrarna och på lakanen
Sen var det, som Shakespeare skaldade: "The rest is silence!"
Det var ett argument han inte hade väntat sig.

Mors dag

För dem som fortfarande har sina mammor i livet och är sugna på att sy något kan kanske det här brevet vara nåt att börja med redan nu.

Bilden hittade jag hos bloggaren "Brodera mera" och där hittar man också
en beskrivning på hur man gör (på engelska)

Tårar...och mamma

Jag gråter så det skvalar och näsan droppar. Visst är det skönt! Det rensar huvudet på nåt vis.
Varför? Jo, för min Henrik skrivit så fint om sin mormor i sin blogg från Thailand.
Läs själva...Hipstart

...och så här härligt har han det...morgonkaffe på balkongen...

Muay Thai

Igår sms-ade sonen och frågade om jag ville gå med och se på det här.

Klart jag vill!

Tonårsrum - hjälp!

Så här bor min 18-åring! Jag tycker att han ska röja (städa är ett för milt ord och det luktar konstigt där inne också), men varken hot, mutor eller böner hjälper.

"Men mamma, jag vill ha det så här. Det är mysigt och det är faktiskt MITT rum." Suck...

Ibland kommer man in i ett flow...

Jag är så trött. Jag har fått mental härdsmälta - men jag klarade det - och jag tror att det är värt priset av att ha använt min energi för flera dagar (eller kanske veckor?) framöver.
Förra söndagen var situationen den att min mellan J. fortfarande hade ett sabbatsår, bodde hemma och såg med blandade känslor fram emot mer ledig tid.

Förra måndagen kom beskedet att han kommit in på Södertörns högskola. Han blev jätteglad men samtidigt lite bekymrad. Han hade ingenstans att bo och inga studiemedel.

Vi började med att söka efter bostad och det fanns en del rum på Blocket. J. mailade en del, som verkade ok och jag hörde mig för med kompisar.

Tisdag
CSN skulle kontaktas för att höra om han kunde få studiemedel. Han gick på Textilhögskolan i Borås, men efter en termin kände han att det inte var något för honom, och han tog inte alla poäng han skulle. CSN var inte lätta att få tag på. Vi hängde i luren växelvis och till slut fick han veta att han inte var berättigad till studiemedel, eftersom det fattades poäng.
Hur skulle detta gå? Han var på väg att ge upp, men jag tröstade och sa: Det ordnar sig!

Onsdag
H. ringer och undrar om han kan komma och sy klart sina byxor. Han är ledig och vill gärna komma. Vad säger mamman då? "Javisst, kom du". Nu var byxorna i det stadiet att det inte var så mycket han kunde göra, utan att det tog jättelång tid, och då blev det så här: Sonen kom, mamman sydde in, sydde upp och sydde klart byxorna. Men de blev bra och H var så nöjd.
J. hade fått mail från CSN att det fattades 5,5 p för att det skulle bli något överhuvudtaget - MEN det fanns några sätt att försöka med. Ett var att om man hade kommit in på en annan utbildning med ett helt annat innehåll, så kunde det ändå bli ett positivt besked.
Resten av kvällen författade vi ett brev sådär lagom bedjande och förklarande, men citat från CSN:s egen hemsida. (Ibland är det bra att ha en gammal svensklärare till mamma.) och mailade in. Sedan förberedde vi oss på en lång dag i bilen till Stockholm - 50 mil.

Torsdag
En annan kille mailade om ett rum nära skolan, men han var själv i Bangladesh och skulle försöka få en kompis att visa rummet för oss. Första killen mailade också och sa att rummet var uthyrt redan.
Vi gav oss iväg tidigt på morgonen i solsken och kom fram när det var mörkt. Nu hade vi två rum att titta på och ev. ett studenthotell om inget av rummen var något att ha.
Det var lätt att hitta till Huddinge och rummet var bra. Det bästa var att det var nära till pendeln eftersom J inte är någon morgonlärka. Tjejen som hyrde ut verkade väldigt lätt att ha att göra med, så han bestämde sig på stört. Bangladeshkillen hörde inte av sig och det andra rummet låg väldigt mycket längre bort. Skönt...nu kunde vi transportera oss till min kompis i Hägersten.
Jag ska erkänna att mitt lokalsinne är kass och jag kör alltid vilse i Stockholm. Men fram kom vi så småningom och det var så trevligt att träffa min gamla skolkamrat och hans familj igen, och sköna soffor har de också.

Fredag
Vi startade tidigt igen för att slippa köra i mörker så länge. Stannade ett par gånger och kom hem trötta och möra. Jag var så trött att jag knappast kunde tänka, men det var så skönt att J. fått någonstans att bo. Nu gällde det bara att finansiera studierna, åtminstone fram tills han tagit tillräckligt med poäng för att få studiemedel beviljat.

Lördag
vilade jag i soffan framför Vinterstudion. J packade ihop sitt pick och pack och tack och lov skulle vi inte köra så tidigt hemifrån.

Söndag
Vi åker iväg vid 12-tiden med bilen full av saker. Vi skulle komma vid 19-tiden till Huddinge och då skulle tjejen ha hunnit hem.
Det var ganska moddigt på vägen, blåste och snöade lite när vi kom i höjd med Nyköping och helt plötsligt började bilden sladda. Det var lite trafik. Jag försökte rätta upp bilen men jag kunde inte häva sladden och vi gled ut i ytterfilen och mot mitträcket. Det gick sakta för där var det mycket snö som dämpade. Jag slog i kofångaren och bilen vände sig och vi stannade med fronten mot färdriktningen. Ingen av oss var skadade, inte ens i nacken och jag fick snabbt på varningsljusen, ringde polisen fast jag visste inte riktigt var vi var. Blåljusen kom ganska raskt och även bärgningen och alla var så hjälpsamma och omtänksamma.
Jag var lite darrig, men efter att ha fått bilen kollad av bärgaren, körde vi till en MAX-restaurang och satt en stund. Det enda som gick sönder var kofångaren i plast, som sprack och glasen till strålkastaren och blinkersen (heter det verkligen så?), blinkern? Inte ens glödlampan! Så när vi ätit lite och vilat oss kunde vi köra vidare.
Vi kom hela fram och kunde flytta in grejorna. Nu var J på plats och en sak återstod; att hitta till Hägersten. Jag hade fått en bra vägbeskrivning på telefon, tyckte jag, men lyckades trots det köra fel tre gånger och till slut kom min pålitliga och snälle skolkamrat och lotsade mig med sin bil.

Då var kl. 22 och jag hade suttit i bilen läääänge. När jag satte mig i deras soffa kändes det som om jag åkte bil fortfarande. Jag var sååå trött och drömde att jag var ute och körde bil. Sov väldigt oroligt.

Måndag
Jag körde ganska tidigt från Stockholm och det var en jättejobbig tur. På sina ställen snöade det kraftigt och var väldigt spårigt. Dessutom var det all jordens långtradare som hela tiden körde så nära, så nära och blinkade och ville att jag skulle köra fortare. Långa sträckor fick jag köra i 50 km/tim och jag satt på helspänn i 6 timmar. Jag var så trött att det svajade när jag gick upp för trapporna, men jag var hemma helbrägda.

Tisdag
Efter all stress och anspänning är allt löst. Idag har jag inte gjort något produktivt...eller jo, jag ringde CSN och skulle höra om de hade några nyheter och om mailet kommit fram. Tro det eller ej: Studiemedlet kommer att beviljas!!!
När jag fick höra det föll det en hel stenhög från hjärtat och jag grät en skvätt också.
Vilken lättnad!! J kan känna sig oberoende och hemifrånflyttad på riktigt.

Idag blir H 23 år, men har isträning och ska ha kalas i morgon. Det är kul att få gå på kalas till sina söner.

Johanna

Idag fick jag besked från Folkbokföringen att jag numera också heter Johanna. Johanna hette min mamma. Hon gick bort 2002 och jag saknar henne så. Vi hade kontakt per telefon nästan varje dag och det är från henne som jag fått förmågan att kunna sticka och sy.
Efter att ha lagt till hennes namn till mina förnamn, så känns det som om hon är med mig hela tiden.
Det känns bra.