Jag hade en riktig mysmormor och jag bär på många egenskaper som jag såhär i efterhand kan se att min mormor hade. Min mormor och morfar bodde nere i Lund i Skåne och vi andra i Göteborg. Ni som inte har några syskon kanske inte känner till det här men när man sitter i en bil på långresa så är det lätt hänt att det blir lite kinkig stämning. När batterierna till freestylen tagit slut, man är hungrig och det är för mörkt för att läsa så kan man bli lite lättretlig. Det är lätt hänt att man puttar till sin bror lite för mycket när han hänger på sin sida och fett disrespektar sätesgränsen. Det är också lätt hänt att ens bror trycker tillbaks lite för mycket för att man ska kunna låta det vara och vips! Ett bråk, sedär, så ovanligt i baksätet på väg till mormor&morfar. Jag kommer ihåg att vi små alltid sa ”mormoromorfar” eller ”mormormorfar” eftersom de två hängde ihop, de var en. En känsla, ett ställe, en mormor&morfar
I allafall så när man har två bröder att åka bil med så är det lätt hänt att det drar ut på tiden att åka någonstans eftersom det krävs mycket pauser med fika och underhållning för att resan ska vara något såpass dräglig för de som sitter i framsätet. Därför kunde detta leda till att resan tog mycket längre än de tre timmar som det skulle ta. Hur jag vet detta är att jag alltid frågade hur lång tid det skulle ta för jag vill ju inte sitta och trängas med mina bröder för länge. Det blev alltid för länge och när vi steg ur bilen på parkeringen och rumpan kändes som en bit papp i natten och benen hade förlorat den mesta finmotoriken så stog alltid mormor och väntade i dörröppningen i motljus och hela rumpgrejen släppte liksom. Det nästan bästa med att åka till mormor&morfar var att äta ostmackor och titta ut i mörkret genom köksfönstret när vi kommit fram.
Fika också. Det fikades mycket hos mormor&morfar. Det berodde nog en del på det skånska arvet, i Skåne så fikar man. Ofta. Min mormor var också en riktig bakmormor. Hon bakade allt möjligt, småkakor, stora kakor, sju sorters kakor, en miljon sorters kakor, wienerbröd, smörgåstårtor, ja allt möjligt. Jag var även en riktig gottegris när jag var liten (det är jag iofs fortfarande men jag vill tro att jag har det lite mer under kontroll nu) och hela den här kakgrejen passade mej perfekt. Jag kommer ihåg att jag fick en kaffekopp överfull med vispgrädde. Bara vispgrädde, det var det bästa jag visste när jag var liten! Alltid när vi åkte ifrån mormor&morfar så fick med oss flera glassbyttor fyllda med kakor. Schackrutor, kokostoppar och chokladsnittar var de vanligast förekommande ihop med kanelbullar och gifflar. Glorious!
Min mormor jobbade också i tysthet med att förstöra min karaktär när mamma inte såg. Så kan det verka vid den första insynen men det var faktiskt åt andra hållet. Hon lärde mej faktiskt att se saker som jag inte vet om jag sett på samma sätt innan. I allafall så hände det oftare än sällan att hon drog mej och Johan (Anders var fortfarande för liten och ärlig) och stack till oss lite godis och ”Säg inget till mamma bara”. Det gjorde vi inte heller men det syntes nog på oss när vi travade ut från köket med ett leende från öra till öra. Tiokronor, guldpengar var en big deal för mej när jag var liten. Det påminde så mycket om piratpengar precis som på tv och i serietidningarna. Så när mormor gav oss en guldpeng eller två så var lyckan gjord. Hur hemskt det här än kan låta så tror jag faktiskt att min mormor lärde mej att ljuga. Jag förstog då att alla inte behöver veta allting jämt, en vit lögn som är genuint menad gör mer nytta än skada. Sen är ju frågan hur moraliskt försvarbart det är att ljuga för någon men jag tycker att det är det. Total ärlighet skapar oftast flera gånger mer fiender än vänner och jag tänker på det att varje gång jag var på stan med mamma eller pappa och vi varit och fikat och vi kommit överens om att vi inte berättar det för någon annan. Hade Johan då fått veta att jag fått pys och bulle skulle det blivit kaos, likadant om Johan fått fika och inte ja. Det skulle vara exakt rättvist! Min mormor lärde mej om vita lögner.
Min mormor övertalade mamma också till vad som för henne kunde tyckas vara dumma idéer. I femman eller sexan så ville jag ta hål i örat men det mamma då rakt inte. Där var det nej och du kan gott göra något annat för dina pengar, som jag för övrigt inte hade. Mormor övertalade då mamma att det var klart att jag skulle få göra det, ”Alla i hans klass har ju det” och det bet ganska bra på mamma. Hon gav med sej men sa till mej att jag fick spara ihop pengarna själv för det var ingenting som hon ville vara med och sponsra. Vem tror ni skickade pengar på posten ungefär två veckor senare då? Jo, mormor. Mamma hade ingenting att säga till om men följde ändå med som stöd. Tack för det. Det här har lärt mej att jag inte alltid klarar mej på egen hand och någon annans input eller hjälp kan vara till stor fördel ibland.
Mormor hade också ett annat uttryck som hon använde ibland. Föreställ er att ni köpte den där jävligt flashiga actiongubben från tv-serien som bara var helt rätt. Ibland händer det däremot att företagen inte alltid bygger leksakerna för att hålla för de allra värsta krigsanfallen vilket gör att man tvingas köpa en ny och vips så har de skapat sej en liten profit. Då, när benen flugit av axeln för elfte gången och plastlederna knäckts såpass att inte ens pappa kan fixa dem så är det ingen idé att hänga läpp för det. Johan kunde för övrigt hänga läpp som ingen annan när han var liten, han liksom nästan samlade skinn ända nerifrån hakan för att hänga ut underläppen nästan som en haklapp, ingen kunde hänga läpp som Johan. Det var i allafall ingen idé att hänga läpp över de pengarna som man kastat i sjön då, de var ”läropengar”. Om man inte köpt den där jätteflashiga actiongubben så hade man för alltid gått och längtat efter den och inget hade varit lika bra i jämförelse. Man hade aldrig vetat hur bra eller dålig den var förrän man faktiskt satt där på mattan och hade fullt krig. Utan den erfarenheten kommer man aldrig att fullt ut kunna gå vidare eller för den delen följa sina drömmar. Det här lärde mej att man måste våga chansa, man måste våga ta risken att göra några dumma grejer, om inte bara för att få klart för sej att det inte fungerade, var snyggt eller liknande. Det är en policy som jag håller fast vid än idag. Det kan mycket väl vara så att jag är nästan säker på att det inte kommer funka att baka en femkilos sockerkaka eftersom den inte kommer jäsa ordentligt, men man vet faktiskt inte om det funkar eller inte, helt absolut 1000-procent säkert förrän man faktiskt provat. Det är därför jag ibland måste göra helt urbota dumma projekt som är dömda att misslyckas på förhand, har man inte provat så vet man inte säkert, och då lever man i min bok inte sitt liv fullt ut.
Någon kanske har hört mej säga ”Det är bara pengar” när man dividerat fram och tillbaka om den här skinnjackan eller plånboken eller skorna är värda sitt höga pris. Och det är ju sannerligen en mening som direkt borde få en tvångsintagen på ”Du är vad du spenderar” eller ”Ekonomi-idioterna” eller vad den där tv-serien heter som går på tv som handlar om folk som inte kan hantera pengar och som blir uppstyrda av två nissar i kostym. Men om man inte någon gång gör det där dumma köpet av en vas som man krajjar på en gång en jacka som man har sönder på en gång som man dessutom inte riktigt hade råd med från första början så är vi där igen.
Jag har en kompis som i somras flyttade till en ny lägenhet, han hade ingen soffa. När lönen kom så köpte han en svinsnygg kavaj istället för en soffa. Vilket kan tyckas helt jävla idiotiskt och efterblivet men i min värld är det något av det härligaste som finns! Att ta det beslutet talar till mej på ett speciellt sätt – det är helt fantastiskt. Klart sånt här inte går att göra stup i kvarten men jag tänker inte leva i en värld där ingen vågar ta chansningar, som alltid lever inom sin egen säkerhetszon eller gör något härligt utspel ibland.
Det var bara några hastigt och hafsigt nerskrivna tankar om mormor&morfar och lite annat tjafs.
Nu vill jag ha en schackruta…
~ av hipstart på november 7, 2010.
