Så sitter jag här, mosig i huvudet efter en sömnlös natt. Den här förkylningen lever sitt eget liv och den verkar ha tagit ny fart. Den rusar runt i kroppen, stannar på ett ställe eller flera, för att sedan flytta sig till nåt nytt.
Det är äckligt att vara förkyld. Det låter inte så farligt "att vara förkyld", en bagatell, en tramsig sjukdom. Kan man ens kalla det sjukdom?
Jag känner mig alltid så himla sjuk och det törs man nästan inte säga här hemma. Mannen är ju norbottning och av den sorten, som kryper flera mil med motorsågen i benet och "inte doktorn", och vi har helt olika beteende när vi är just förkylda.
(Jo, naturligtvis har jag delat med mig.)
Jag vill bli ompysslad, tillfrågad om jag vill ha något, hur jag känner mig, få glassiga tidningar och glass och bli serverad te och annat gott på sängkanten. Om andra i min närhet blir sjuka gör jag detsamma för dem.
Hur gör andra? undrar jag.
Som ni förstår är mannen av en annan sort. Han vill vara ifred, ligga i grottan ensam och inte ha kontakt med någon förrän han känner sig bättre - lite som skadade djur gör. Drar sig undan för att inte visa att de är skadade.
Ni fattar att våra beteenden krockar!! Jag har i alla fall kommit så långt efter alla dessa år att jag låter honom vara ifred, och han har också lärt sig lite om hur jag vill ha det. Men ändå...jag kan säga att pågarna är som jag, så där har jag lyckats!
Varför sömnlös då? Ha, försök att sova bredvid en som på grund av andnöd och täppt näsa låter som en lastbilsmotor ena sekunden för att nästa inte andas alls. Nej, just det...
Lilla skällpudeln Sigge är här idag också så nu blir det en stillsam promenad i parken.
Tjingeling
