Teambuilding...

...är utmattande, om man är Ruta Ett.
Jag tycks aldrig lära mig att min energitillgång inte håller för en heldag med koncentrationsövningar, femkamp, samarbetsövningar, tio stycken 15-minuters "föredrag" mellan 9.30-18.30 och ovanpå det restid på två timmar. Det går bara inte...inte ens om det är trevliga människor och aktiviteter. Orken tar slut i halvtid och sedan blir det att ta till reservtanken, som inte heller har så mycket energi. Hade jag varit en bil, så hade motorn skurit.

Att energitillgången är olika olika dagar vet jag, men jag vet inte hur hur stor tillgången är förrän jag vaknar.
Ibland går hälften åt att stiga upp, klä på sig, duscha och äta frukost. Då gäller det att spara resten till något roligt eller viktigt den dagen.
Det är heller inte roligt att säga: "Nu orkar jag inte mer för idag." Det uppfattas oftast som: "Nu vill jag inte mer". och jag vill inte uppfattas som någon glädjedödare eller liknande.

I måndags lämnade jag hemmet kl. 8 och kom hem kl. 20.00. Jag visste att priset skulle bli väldigt högt för heldagen med teambuilding. Ändå tyckte jag att jag hade klarat mig ganska bra under dagen, även om jag  kanske uppfattades som en gnällspik då och då.
Jag gick och lade mig kl. 22 - väldigt tidigt för mig som nattuggla, så det är lätt att förstå hur uttröttad jag var.
Jag vaknade kl 13.30 och var lika trött som när jag lagt mig. Jag vacklade upp som i dvala, drack kaffe och åt en macka, men vid 16-tiden kunde jag inte hålla ögonen öppna längre, hela kroppen värkte och skrek efter vila. Vaknade igen vid 19-tiden och efter lite sittande framför tv:n, så somnade jag in vid 23-tiden och slog upp mina blågröna vid 11 i förmiddags.

Nu känns det som jag börjar återhämta mig och har inte vilat något idag ännu, men det blir nog ett litet snack med kudden innan det är dags för nattsömn.  I morgon hoppas jag må som vanligt.

Sådana här "återhämtningsdagar" får jag heller ingenting gjort - av förklarliga skäl - och det känns inte så bra, men det är faktiskt nödvändigt att vila. Det är bara att se till att lämna återbud till ev. inbokade möten eller kunder och att försöka tala om för dem som har förväntningar eller krav på att jag ska ha gjort färdigt saker till just dessa dagar att det bara inte är färdigt.

Detta är det svåra eftersom utmattning inte syns på utsidan och de som själva inte varit i mina skor har otroligt svårt att förstå att det inte är lathet eller tror att man behöver morötter eller dead-lines - det är en sjukdom!

Jag behöver förståelse eller åtminstone acceptans och inte käcka tillrop som "ta dig i kragen", "just do it" eller liknande.
Jag klarar inte stress, förväntningar eller krav! Jag behöver få göra saker i min takt - eller inte alls.

Jag har inte valt att bli/vara sjuk och det är utrett på längden och tvären att jag bara har 50% arbetsförmåga.