Tisdag hela veckan

Det gäller att vara tidigt ute om man vill få en bra plats i Annedalskyrkan

Det önskar jag nästan att det var nuförtiden. Veckan är en enda lång transportsträcka till tisdagen, eller i alla fall från fredag till måndag. Det är förstås den här gospelkören som ställt till tillvaron för mig.
Tisdag kväll sitter jag på bussen hem med musik i öronen - låtarna i konsertprogrammet på Spotify och stämmorna insjungna på mp3-filer nerladdade i telefonen.
Väl hemma studsar (nåja, nästan i alla fall) jag uppför trapporna och sveper in genom dörren. Endorfinerna sprutar ur porerna och det känns som om jag kan göra vad som helst.

Onsdag morgon vaknar jag med sopranstämman till en låt i huvudet och jag läser tidningen till musiken i hjärnan. Hummar så smått hela dagen.
Torsdag likadant, men på fredagen så avtar det hela lite och på lördagen är det nästan alldeles tyst.
Fast så kommer jag på att jag nog måste repetera den där nya stämman medan jag sitter och stickar och drar igång spellistan på Spotify på datorn. Det går så bra att öva stämman då.
Det är nu som mannen brukar komma och stänga dörren till rummet där jag sitter och skrålar. Ja, det är kanske lite högt, men vadådå...?
Söndagen kommer och nu börjar det brännas. Snart tisdag igen och man vill ju inte komma oförberedd, så jag sjunger och sjunger och det går bättre och bättre.
Måndag lyssnar jag på spellistorna och stämmorna och så äntligen tisdag.

Jag  sitter i ateljén med lurar i öronen och syr och hummar och sedan åker jag direkt till kören.
Uppvärmning både för kroppen och rösten och sedan är vi igång!!!

Och sedan börjar allt om igen :-)

Nu närmar det sig konsert och nästa vecka börjar biljettförsäljningen. Biljetterna kommer att kosta 200:- och det är sagt att "först till kvarn..." men det kommer att bli två konserter så jag tror att det ska räcka till alla.
Den 27 november smäller det och ingen kommer att gå därifrån besviken.

Åh, jag kan nästan inte hålla mig...