 |
| bildkälla |
Det är ofattbart att jag en gång i tiden varit så fientligt inställd till datorer att jag tyckte att min kusin, som skrev sin doktorsavhandling i Litteraturvetenskap med hjälp av en ordbehandlare, nästan var att betrakta som en förrädare.
Nu skulle jag inte vilja vara utan min dator för allt i världen. Min tillvaro bygger på det.
Jag försöker försörja mig via min webshop på nätet. Jag håller kontakten med mina leverantörer via nätet. Jag får post via nätet, både till företaget och privat.
Jag chattar med vilt främmande människor, bloggkompisar och familjemedlemmar, spelar spel (fast inte så mycket, laddar ner stickmönster, handlar, bokar biljetter och annat, reserverar böcker på biblioteket - allt via nätet.
Och så många nya vänner jag fått via internet! Vem kunde ha trott det för 20 år sedan? Att jag skulle sitta här med två bloggar, två Facebooksidor och en webshop??
Ofattbart är ordet!
Precis så är det! Jag är så glad att jag lever i det här århundradet ...,och våra barn och barnbarn kommer väl att skratta ihjäl sig om dom - om tjugo år - läser den här kommentaren ,-)
SvaraRaderaJust så är det!
SvaraRaderaJag hotade med att flytta om min man släpade hem en sån där dator... Detta gjorde jag i mitten av 80-talet. Strax efter nerättade han för mig hur enkelt jag skulle kunna skriva, klippa, klistra in, radera, flytta om. Lagom misstänksam anmälde jag mig till en kurs. Resultatet vet ni.
Men min man underhåller gäster med vad jag sa då, och lägger till: här har jag släpat hem dator efter dator, men blir aldrig av med henne...hon tar dem bara för mig...
Jag gick på KomVux i mitten på 80-talet. Där läste jag ADB (Allmän DataBehandling) Basic I och II (programmering) och så läste jag ordbehandling. Ordbehandlingen på den tiden var ett stort skämt. Man fick slå upp kommandon i en pärm för varje moment man skulle göra. Det var totalt obegripligt och ohanterligt. Det gick snabbare att sudda och skriva om.
SvaraRaderaDet det hela gav mig var i alla fall att jag behövde inte vara rädd för de där konstiga manickerna, så när jag väl stötte på en 386:a några år senare så vågade jag testa. Det var sonens dator som han fick via hjälpmedelscentralen. Det hade Windows 3 som operativsystem och Works som ordbehandlingsprogram. Fd maken var totalt ointresserad (och okunnig) och ville inte hålla på med detta. Men någon måste stötta sonen i hans datoranvändande hemma. Jag tyckte det var jättekul och lärde mig det hela alldeles själv på bara några dagar.
Sedan har datorintresset suttit kvar. Jag kan ju bara understryka om hur mycket vänner och andra erfarenheter man kan få via datorn. Dessutom är jag ju, precis som Elisabet, en som hittat sin gubbe den vägen.....:-)