Jävla människor och självupptagna idioter finns det gott om. Det blir allt tydligare för mig för varje dag som går. Det verkar vara mer regel än undantag att det är egocentriker med förkrympt känsloliv, som få råda i samhället och i vardagslivet.
De finns överallt, även där man minst anar det. Man hittar dem i regeringen, riksdagen och myndigheter, där deras handlanden och beslut kan vara förödande för den enskilda människan.
Men ännu värre är när man upptäcker att de finns ibland dem man trodde vara ens vänner. De ger sken av att vara ens vän och förtrogne bara för att gemenligen slå till när man måste börja att bry sig om och lägga ner energi på sitt vänskapsförhållande. Man vill ta men inte ge.
"I nöden prövas vännen" heter det, och det är verkligen sant. Tyvärr är det inte så många som består provet, som man hoppas. Å andra sidan - med sådana "vänner" behöver man inga fiender.
Jag har fått många vänner i bloggvärlden, som visar stor empati och styrka och ett stort engagemang. Det är egentligen märkligt att människor som jag aldrig träffat i verkligheten kan ge mig så mycket inspiration och "jävlar anamma", när andra, som jag umgåtts med dagligen under lång tid, visar sig vara fega vindflöjlar och empatilösa egoister.
Alla behöver vänner - "No man is an island" * - men det gäller att välja rätt vänner, och det är inte lätt. De kommer och går och det är inget konstigt med det, men när vänner sviker och knuffar ner mig i avgrunden utan minsta förvarning, då blir det tungt och det är något jag aldrig glömmer.
Jag tänker inte längre hålla någon bakom ryggen och hymla med vad som hänt. Var och en är ansvarig för sina handlingar och förr eller senare hinner konsekvenserna av ens handlingar ifatt en. Kalla det karma eller vad som helst...
Det är lätt att fördöma andras beteende, men när man sedan gör om samma sak själv, då är det antingen enfaldigt eller elakt. Jag vet inte vilket som är värst.
I mitt föregående inlägg kan man läsa om Y och X och hur jag hamnade tillbaka till ruta ett. I början fördömde X Y:s uppförande, när Y bröt anställningsavtalet hon skrivit med mig och de hade också en annan schism. X "tog" många kunder från Y och jag fick mycket sympatiyttringar från flera håll, men främst från X. "Man får inte göra så. Man sparkar inte på nån som redan ligger ner".
Jojo, det tog ett tag och sedan låg jag där igen - i avgrunden.
Min pappa skrev en gång i min poesibok ett kinesiskt ordspråk: " Om någon förolämpar dig, så res ditt huvud så högt, att förolämpningen inte når upp."
Det har jag tänkt mycket på. De som förolämpar, sviker och är elaka förminskar bara sig själva i mina ögon.
"Tala är silver, men tiga är guld" - och idag nöjer jag mig med silver.
* ur Meditation XVII av John Donne (1572-1631). Donne har inspirerat både Paul Simon (I am a rock) och Ernest Hemingway (For whom the bell tolls, Klockan klämtar för dig)
Läs mer här
Jag har blivit sviken av de jag trodde var mitt livs bästa vänner. Det gjorde extra ont eftersom jag funnits i vått och torrt för dem båda, den ena har jag t.o.m. räddat från att begå självmord när livet tedde sig som tyngst. Allra värst tog det faktum att de båda kallar sig kristna!
SvaraRaderaNu när jag har varit långtidssjukskriven har flera vänner kommit upp till ytan-somjag inte visste var så goda vänner. Det gör en överraskande glad och förvånad! Samtidigt har flera som jag trodde skulle höra av sig mer och stötta mig inte alls funnits där. Intressant och omvälvande!
Carola:
SvaraRaderaDet spelar ingen roll vad man kallar sig; det är ens handlingar som räknas. Men man tror ju att om man funnits för några i vått och torrt och stöttat och hjälpt - då ska man själv få samma hjälp när det behövs. Men icke...
Jag håller med om att det är omvälvande när vänner försvinner och nya kommer, men man lär sig mycket under tiden också.
Kram
Det märkliga är att man kan få så mycket stöd och empati av bloggare - jag tycker ofta att jag får det. Mest när jag är på mindre gott humör. Ändå har jag genom åren märkt att många läsare bara tvärt försvinner, fast man tror att man blivit goda vänner. Och jag har också slutat läsa hos en del där jag var trogen tidigare - ibland vet jag inte ens varför, förmodligen har jag för många favoriter?
SvaraRaderaIbland har jag svarat med humor som har missförståtts och jag har snabbt strukits från vänlistan, så det gäller att vara på samma våglängd som den man läser hos.
Det svåra med bloggvänner kan ju vara att det som är skrivet kan misstolkas. Gester och humör är svåra att beskriva. Men på det stora hela har jag haft mycket stöd och tröst av mina bloggvänner - inte minst från dig!
SvaraRaderakram
Förlåt min vän, om mina kommentarer inte är så himla peppande till dig just nu... men det är lite för många svek som ska överlevas här just nu.
SvaraRaderaÅ jag vet inte hur jag ska fortsätta skriva om det...!
Men jag håller så med dig i varje bokstav du skrev, och din pappas kinesiska ordspråk, får jag låna med mig det? Så klartänkt och insiktsfull visdom...
Varm varm kram till dig...
Ps.Jag läser ofta dina ord.. "så kavlar vi upp ärmarna och kommer igen!" Tack snälla för de orden..
Elisabeth:
SvaraRaderaDet räcker att du skriver "hej" så vet jag att det är pepp på gång från dig. Såklart du får låna pappas kinesiska ordspråk - det är bra. och orden "...så kavlar vi upp..."är Henriks ord - du vet, min förstfödde. Han tänkte mest på sin träning och sin elitsatsning i skridsko, men jag tycker att det är ganska allmängiltiga ord.
Stora varm kram tillbaka...det vet du