måndag 30 september 2013

Måndag - sista i september

bildkälla
Så sitter jag här, mosig i huvudet efter en sömnlös natt. Den här förkylningen lever sitt eget liv och den verkar ha tagit ny fart. Den rusar runt i kroppen, stannar på ett ställe eller flera, för att sedan flytta sig till nåt nytt.
Det är äckligt att vara förkyld. Det låter inte så farligt "att vara förkyld", en bagatell, en tramsig sjukdom. Kan man ens kalla det sjukdom?

Jag känner mig alltid så himla sjuk och det törs man nästan inte säga här hemma. Mannen är ju norbottning och av den sorten, som kryper flera mil med motorsågen i benet och "inte doktorn", och vi har helt olika beteende när vi är just förkylda.
(Jo, naturligtvis har jag delat med mig.)
Jag vill bli ompysslad, tillfrågad om jag vill ha något, hur jag känner mig, få glassiga tidningar och glass och bli serverad te och annat gott på sängkanten. Om andra i min närhet blir sjuka gör jag detsamma för dem.
Hur gör andra? undrar jag.

Som ni förstår är mannen av en annan sort. Han vill vara ifred, ligga i grottan ensam och inte ha kontakt med någon förrän han känner sig bättre - lite som skadade djur gör. Drar sig undan för att inte visa att de är skadade.
Ni fattar att våra beteenden krockar!! Jag har i alla fall kommit så långt efter alla dessa år att jag låter honom vara ifred, och han har också lärt sig lite om hur jag vill ha det. Men ändå...jag kan säga att pågarna är som jag, så där har jag lyckats!

Varför sömnlös då? Ha, försök att sova bredvid en som på grund av andnöd och täppt näsa låter som en lastbilsmotor ena sekunden för att nästa inte andas alls. Nej, just det...

Lilla skällpudeln Sigge är här idag också så nu blir det en stillsam promenad i parken.
Tjingeling

6 kommentarer:

Elisabet. sa...

Pv är precis som din man. Han blir nästan döende av en rejäl snuva och ligger under täcket hela tiden, har en hushållsrulle vid sidan om sängen och tar nästan aldrig medicin.

Och jag?
Jag ligger aldrig i sängen, möjljigen på soffan .., tittar på tv eller läser en bok ..., städar och plockar undan.

Pv är omtänksamheten personifierad .., pysslar om och tycker synd om, han är helt enkelt världens bäste att ha i närheten om man är sjuk.

Själv är jag mer av den kärvare sorten ..., säger .."ja, men du är väl ändå inte döende ....?" eller "ja, ja .. hör du harporna nu ...?", ja, fy så hemsk jag är!

Min störstasyster är så där rar som pv - men så har hon varit sjuksköterska också - mellansyrran är värre än undertecknad. Men så kan hon halvt slå ihjäl sig och klagar inte det minsta lilla och då kan man ju inget säga ,-)

Men nu sak jag vara snäll ..., så .., krya på dig, kära Ann!

Ruta Ett sa...

Haha, tack Bettan, jag gör itt bästa. Men det är precis som om lite "tyck synd" gör att känns lite lättare att vara sjuk. Lite sympati...hur svårt kan det vara?

"Hör du harporna"...men Elisabet!!!
Tur att Mannen inte säger det till mig. Då vet jag någon som
snart hört harporna. ;.)

Bloggblad sa...

Jag tror att det är vanligt att männen går in i sin mentala grotta, jag är också gift med en grottman. På tredje dagen brukar han uppstå...

Jag frågar honom ofta hur det kan komma sig att jag både handlar och lagar mat, hur sjuk jag än är. " det behöver du inte" säger han då. Kruxet är bara att han, som klara sig länge utan mat, inte kommer på idén att handla eller laga mat om jag inte gör det.

Cicki sa...

Här bor det också en grottman och en kvinna som vill bli ompysslad. Men det har grottmannen inte fattat ännu. Kanske för att kvinnan i familjen är förkyld vart femte år eller nåt sånt.

Jag tycker det låter som om din man borde få en apnéutredning. På fullt allvar. Det är inte att leka med.

Förresten, krya på dig. Kram

Ruta Ett sa...

Bloggblad:
Jag undrar hur det skulle bli om du inte handlade och lagade mat. Svält och elände..."Det behöver du inte"...nej, den repliken känner man igen, men om inte du gör det, vem gör det?

Ruta Ett sa...

Cicki:
Den beskrivningen av mannens nattljud gäller bara när han är förkyld - jo, jag har delat med mig. Delad förkylning - dubbel ...?

Tack, Cicki, det bättrar sig, fast alldeles för långsamt!