måndag 8 februari 2010

Tillbaka till ruta ett?

OBS! Långt inlägg




Jag har fått många mail från bloggkamrater om vad det var som hände, eftersom jag hamnade tillbaka på ruta ett. Efter att ha läst dagens inlägg hos Carpe Diem bestämde jag mig för att berätta för den som vill läsa, och vill man inte så är det bara att låta bli.

Det finns förstås alltid två sidor av en händelse, och det här är min.


I mars 2007 fick jag arbetsträna i en liten butik i närheten. Det gick väldigt bra. Jag var nöjd och Y, som hade butiken var nöjd. Så nöjd att jag blev erbjuden anställning med början efter trettonhelgen 2008. Det skrevs anställningsavtal och allt var ljust, men den 16 december fick jag beskedet att Y ångrat sig och att ingen anställning skulle bli aktuell.

Det var som om någon öppnat en fallucka. Dessutom var det ett avtalsbrott, men det orkade jag inte ta itu med.


Det fanns en annan liten butik i närheten och X, som ägde butiken, och jag kände varandra flyktigt, sedan tidigare. X och jag lärde känna varandra bättre och bättre och i september 2008 startade jag en blogg åt X, som jag underhöll i 15 månader. Den blev ganska snabbt välbesökt och populär, både bland kunder, leverantörer och runt om i bloggvärlden. Bloggar är ju en utmärkt marknadsföring och dessutom gratis. Så småningom startade jag också nyhetsbrev, som jag också skötte om.


I mars 2009 blev det bestämt med X och Af att jag kunde få ha 6 månaders praktik där. X och jag har samma historia med utmattning och depressioner, så vi förstod varandra väldigt bra och kom varandra allt närmare. Jag fick uppmuntran och beröm hela tiden, fick gå med på mässa, blev tillfrågad vid inköp, fick vara delaktig i stor del av verksamheten. I början av september var praktikperioden slut. X försökte övertala Af att förlänga den eller hitta nåt sätt för mig att få vara kvar. Men det gick inte.

”Hur ska jag klara mig utan dig? Jag är så glad att jag har dig!” fick jag höra och ofta fick jag telefonsamtal hem ”Det är ensamt här. Kommer du hit och fikar?” och det gjorde jag gärna.


Det var trevligt att sitta och fika och prata och vi smidde så småningom planer på ett gemensamt företag, som skulle vara positivt för oss båda. Jag skulle få ett jobb och X skulle slippa jobba så mycket, vara ensam om alla beslut och ha ett ”bollplank”. Vi kom överens om – muntligen – att få det till stånd vid årsskiftet 2010. Framtiden såg ljus ut och jag fann ingen anledning att vara så aktiv i mitt jobbsökande, eftersom det ändå skulle lösa sig efter årsskiftet.


MEN den 10 november hände något som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Y ringer till X och säger saker (som dessutom var osanna) till X om mig, som gör att X blir väldigt upprörd. Y och X var konkurrenter och hade i princip ingen kontakt med varandra i vanliga fall. Vad det rörde sig om fick jag veta senare på kvällen.

Följden blev att nästa förmiddag fick jag veta per telefon att X inte ville ha nån verksamhet ihop med mig, inte heller se mig i butiken mer.

Från att ha varit en god vän, och en presumtiv kollega, uppskattad från diverse håll, gick jag efter Y:s telefonsamtal till att vara en opålitlig, självsvåldig bråkmakare, som X inte ville ha att göra med mer.

Inget av det som vi planerat skulle bli verklighet.


Jag trodde först inte mina öron. Det var chockartat, det var som om marken under mig försvann. Massor av tankar gick genom huvudet. Varför???

Kände vi inte varandra bättre efter ett helt år, än att allt kunde kullkastas med ett telefonsamtal?

Var jag inte att lita på?

Vi, som kommit överens om att alltid vara raka och säga till så fort nåt inte var bra, varför hade jag inte fått höra nåt från X tidigare?

Vad hände med vänskap och ärlighet? Jag förstod det inte och gör det inte än. Vem kan man lita på?


MEN jag lämnade tillbaka nycklar, lämnade från mig bloggen (mitt sista inlägg skrev jag den 10 december), lösenord till mailen och nyhetsbreven och sedan var det inget mer. Historien upprepade sig. Visserligen fanns inget skrivet avtal den här gången, men jag befann mig i samma situation som i december 2008 – tillbaka till ruta ett.


Varför Y ringde till X? Jag tror att det kan bero på att Y:s butik inte gick så bra längre. Senare samma kväll mailar Y till X och föreslår ett samarbete om kampanjer och ev. mer - och då kanske jag var i vägen. Men det är bara vad jag tror...

23 kommentarer:

  1. OJ, jag förstår din förskräckelse. Jag håller med dig att det borde gått att reda ut om man pratat med varandra. Vad hade Y för glädje av att förstöra så för dig? För det var ju det hon gjorde.

    SvaraRadera
  2. Ja, det gjorde hon verkligen och jag vet faktiskt inte. Skadeglädje?

    SvaraRadera
  3. Då förstår jag. Och klart att det öppnar sig en avgrund när detta händer så plötsligt.

    SvaraRadera
  4. Nina:
    Jo, det kom som en blixt från klar himmel, men som en kompis sa:" Du kanske är ämnad för nåt bättre". ...och vem vet...?

    SvaraRadera
  5. Åh, vad glad jag blir! Tack snälla! Absolut, klart du får låna en att ha som skrivbordsbakgrund :)

    SvaraRadera
  6. Åh du godeste !
    Det gør mig så ondt for dig.

    SvaraRadera
  7. Mycket tufft!

    Jag skulle också ha hamnat på ruta ett, om jag hade varit med om det som hände dig.

    Sympatikramar!

    SvaraRadera
  8. Carolina:
    Tack så mycket! Det blev sååå fint på mitt skrivbord.

    SvaraRadera
  9. Losarina:
    Det är nästan att man inte tror att det är sant. Men det är det! Och två gånger om! Men nu ska jag försöka släppa det.

    SvaraRadera
  10. S o F: Tack för kramarna! Jo, det var/är tufft, men jag tänker försöka låta bli att lägga mer energi på det. Jag kan inte påverka det X:s beslut, utan måste prova att se framåt. Kanske blir det lättare nu när jag "skrivit av" mig.

    SvaraRadera
  11. Nej fy så lågt! Jag blir verkligen så ledsen när jag läser. Efter att ha följt din blogg så länge så kan man inte annat än att tycka såå mycket om dej. Hur kan man bara göra så?
    Det måste bero på nån slags avundsjuka eller liknande! Riktigt lågt i alla fall...

    Det är ett jättefint tennarmband du har skaffat dej, annorlunda än de man brukar se.
    Jag har köpt hem material för att tillverka ett åt mej själv när händer och fingrar är sams med mej, det ska bli kul att testa!

    Hoppas att allt löser sej för dej till det bästa!

    Stor kram till dej

    SvaraRadera
  12. Tidsfördriv:
    Tack för dina värmande ord. Ja, det var väldigt lågt, men nu har jag lärt mig att jag inte alltid ska tro det jag hör och ser. "Låga" människor finns där man minst anar det.
    Vad roligt att du ska göra ett tennarmband. Hoppas att du snart kan börja med det. Jag har också material liggande, som jag köpt på en symässa nån gång, men de får vila ett tag till, nu när det snart är OS.
    Stor, varm kram tillbaka

    SvaraRadera
  13. Blir så ledsen för din skull när jag läser detta... Förstår nu verkligen att du mår och mått dåligt.

    Stor kram från qi

    SvaraRadera
  14. Qi, du är världens bästa Qi! Jag trodde aldrig att det skulle hända en gång till. Allt såg ju så ljust ut och verkade i det närmaste klart. Men nu handlar jag mitt garn på annat håll.
    Stor kram tillbaka

    SvaraRadera
  15. Tack för att vi fick veta, jag undrade också vad som hänt - jag kunde inte räkna ut det. Det här var verkligen tråkigt, jag är ledsen för din skull! Jag hoppas att du har nån bra pratkontakt så att du kan reda ut det här inuti dig själv.

    Kram!
    marianne

    SvaraRadera
  16. Bloggblad:
    Ingen i hela världen kunde räkna ut vad som hänt. Man tror inte att det finns såna fega människor, som behandlar sin "vänner" på det viset.
    Just nu har jag ingen bra kontakt, men jag måste nog skaffa mig en innan det gnager hål.
    Tack för din empati!
    kram tillbaka

    SvaraRadera
  17. Åh, du modiga!!!
    Jag blir så jag nästan inte vet vad jag ska skriva... HUR kan somliga människor sitta på sin piedestal, och tro att man får behandla andra människor som det passar en själv?
    Jag tycker så så så erbarmerligt synd om dig... jävla människor, skriver jag här också! (Förlåt sväret!)

    Hade tänkt skriva än mer... men Pontus P står här och vill gå ut!

    Varm varm kram...

    Ps. Stark och klok... ja, jag brukar hämta en hel del inspiration till det här hos dig!! Tillsammans.. klart vi fixar det här!!

    SvaraRadera
  18. Hej på Dig

    Läste vad du varit utsatt för, men herregud, hur elaka får människor vara. Du som är den allra underbaraste människa att prata med, en förståelse och tålamod, utan dess like. De samtal jag haft med Dig har stöttat Mig mer än något annat. Jag har funderat mycket på vad som fick Dig att nå avgrunden som du beskrev. Nu förstår jag. Nej, återigen så kommer jag till det, att det finns väldigt få människor som man kan lita på. I den tid som råder så tänker alla på sig själv och ordet solidaritet är försvunnet ur svenska ordlistan. Glöm inte bort att vi är många som tänker och stöttar Dig. Nä, fy bubblan, vilka svikare du haft med att göra.
    Jag fortsätter att följa Dig och ge inte upp för du är ämnat för något bättre.

    Många tankar och kramar
    till Dig
    från Lena i Småland

    SvaraRadera
  19. Elisabeth:
    Jävla människor är precis det man tänker - och det får man. Det finns så många egoister, som tror att alla andra är till för dem, så att de kan bete sig hur som helst.
    Självklart fixar vi detta - tillsammans är vi starka!
    Stor kram tillbaka

    SvaraRadera
  20. Lena:
    Man tror inte att det finns såna typer, förrän de rycker undan mattan under ens fötter. Tack för dina fina ord. Jag hoppas att du har det bra och det känns så skönt att jag kunnat förmedla lite styrka till dig per telefon.
    Det är tur att jag har fina bloggvänner, som förstår och ger mig lite "jävlar anamma".
    Stor kram till dig

    SvaraRadera
  21. Ja du - har bara läst ditt inlägg inte kommentarerna!

    Men själv är bäste dräng. Starta aldrig någon form av verksamhet ihop med någon man kan samarbeta men inte mer. Ma nblir till slut besviken och ibland t o m sviken som du blev.

    Var glad att era samarbetsplaner inte gick längre och det brast då!

    SvaraRadera
  22. Mimmi:
    Välkommen till min blogg! Det låter som om du har erfarenheter av att starta en verksamhet tillsammans med någon.
    Jag tror att du kan ha rätt och när jag nu ser i backspegeln så är jag glad att det brast, men sättet det skedde på var inte acceptabelt.

    SvaraRadera
  23. Som människa håller man längst och vinner om man är vettig. Jag menar att i längden segrar det att man är en bra människa och inte faller in i sådan idioti som drabbat dig. Tror att i slutändan drabbas de själva mest för vem litar de på?? Om de är så fladdriga i vinden så det sista de hör blir sanningen. Och bäst av allt är att veta att man själv inte skadat någon, det ska ju de leva med och det känns tror jag.

    SvaraRadera