Att våga 2

Ibland har jag tvekat att göra saker. Ibland har jag gjort dem i alla fall!  Om man inte provar, så vet man ju inte hur det kan gå. Så var det när jag startade STORARTAT!

 Ibland kan försynen, eller vad man väljer att kalla det, ge en en liten knuff.
Men ...vågat hoppa! Bara gör det! Det KAN bli bra!

Fastlagssrulle

Idag är det fettisdagen och så ska man äta fastslagsbulle eller semla, som det heter i större delen av Sverige.
För min del blev det ingen fastlagsbulle utan en "fastlagsrulle".
Jag hittade ett recept hos Erika, som jag provade. Hon kallade det "semmelwrap" och den provbakade jag idag!

I ugnen såg de ut som de kunde explodera när som helst.

De är helt lchf och bakas med mandelmjöl istället för vetemjöl; mandelmassan görs med mandelmjöl och vispgrädde och det blev en ganska bra ersättning för en vanlig fastlagsbulle. 

Jag har ett recept på bullar också, men jag tycker att de blir så torra och kompakta. Då var de här "pannkakorna" bättre.

Väl ute ur ugnen sjönk de ihop och blev vackert platta.

      Sen var det bara att lägga på den hemgjorda mandelmassan.

På med vispgrädde - rulla ihop - ät! 

Vill du också prova? Här är receptet:

Att våga 1

Jag läste i Elisabets blogg nyss om barnbarnet som tillsammans med en kompis tar sig till USA och kör bil i två timmar för att hälsa på en kompis. Att våga göra detta  är ingen stor grej för dagens ungdomar i allmänhet...

Men det jag tycker är intressant är vad det är som gör att vissa människor vågar vad som helst och andra inte törs göra nåt de inte gjort förut. Det har förstås med kynne och uppfostran att göra och på vad man tycker är modigt och inte, vilka förväntningar man har på det som man kanske vill göra men inte vågar.

Mina söner är väldigt olika till sättet och det märks främst på de två äldsta. Henrik, som är äldst, vill aldrig göra nåt, som han inte visste att han skulle klara. Han blev generad om han misslyckades och någon såg det.
Hans bror, Johan, däremot gjorde alltid saker för att se om han klarade det. Om han misslyckades så skakade han av sig det och försökte igen. (Han var också den av sönerna, som jag oftast var på Akuten med.)

Nu har Henrik gett sig av ut i världen för studier och jobb helt på egen hand, medan Johan är kvar i Sverige och jobbar.
Till viss del tror jag att idrotten hjälpte Henrik att våga mer. Det är svårt att inte misslyckas inom idrotten, men samtidigt uppmanas man hela tiden att försöka igen, att träna mer och att inte ge upp.
Numera verkar han våga vad som helst och har en självkänsla stor som ett hus - men också en väldig ödmjukhet.

Johan är mer av en lagspelare och det tror jag passade honom. Då vågar man tillsammans och allt är inte avhängigt ens egen insats. Han vågar också allt, men behöver inte göra saker för att bevisa nåt, men det han vill - det vågar han.
MEN de har alltid peppat varandra som bröder och gjort saker tillsammans.

Jag, som ensambarn. har alltid fått våga ensam. Jag var tvingad att bli tuff och att våga stå för vad jag tyckte och slåss för det. Jag utvecklade nog en slags "kaxighet" som senare i livet gjorde att jag vågade saker, som andra kunde säga -"Oh, vad du är modig!"

Det viktiga är dock att inte  göra saker för att tycker att man borde utan för att man själv vill det - och sen att inte bry sig om vad alla andra tycker!
Det där att bry sig om vad alla andra tycker är en stor begränsning i livet och borde inte ha så stor betydelse som det ibland får!

Första gången jag  färgade håret rosa, lila och svart fick jag kommentarer som :
Vad tycker din man om det?
"Åh, så modig du är!"
"Sådär skulle jag också vilja ha det, men det skulle jag aldrig våga!"
"Mina barn skulle inte tycka om det!"

Men inte någon gång fick jag negativa kommentarer! Jag antar att de som tyckte att det var fult eller knäppt höll tyst. Däremot fick jag otroligt många positiva tillrop av alla i min omgivning och från helt främmande människor på stan - i alla åldrar - från tonåriga grabbgäng till äldre herrar.

Min slutsats blir VÅGA MERA! Det är roligare så!

Matens pris - ett sött reportage

Ett mycket intressant reportage sändes idag på P1 - min favoritkanal i radion!
Lyssna och begrunda

                                Löpande band på Örtofta sockerfabrik. Foto:Daniel Öhman / Sveriges Radio

• När började vi äta så mycket socker?
• Hur kommer det sig att vi började äta så mycket socker att vi blir sjuka och feta av det?
• Vad säger Livsmedelsverket och vad rekommenderar de? Vad säger statistiken?
• Är forskningsstudier finansierade av sockerindustrin, läsktillverkare?
• Vad händer i kroppen när vi äter socker och hur blir det om vi låter bli?

"Bäst i Matens pris var den avslutande kommentaren av en skånsk sockerbonde. Den säger nog allt.