Men det jag tycker är intressant är vad det är som gör att vissa människor vågar vad som helst och andra inte törs göra nåt de inte gjort förut. Det har förstås med kynne och uppfostran att göra och på vad man tycker är modigt och inte, vilka förväntningar man har på det som man kanske vill göra men inte vågar.
Mina söner är väldigt olika till sättet och det märks främst på de två äldsta. Henrik, som är äldst, vill aldrig göra nåt, som han inte visste att han skulle klara. Han blev generad om han misslyckades och någon såg det.
Hans bror, Johan, däremot gjorde alltid saker för att se om han klarade det. Om han misslyckades så skakade han av sig det och försökte igen. (Han var också den av sönerna, som jag oftast var på Akuten med.)
Nu har Henrik gett sig av ut i världen för studier och jobb helt på egen hand, medan Johan är kvar i Sverige och jobbar.
Till viss del tror jag att idrotten hjälpte Henrik att våga mer. Det är svårt att inte misslyckas inom idrotten, men samtidigt uppmanas man hela tiden att försöka igen, att träna mer och att inte ge upp.
Numera verkar han våga vad som helst och har en självkänsla stor som ett hus - men också en väldig ödmjukhet.
Johan är mer av en lagspelare och det tror jag passade honom. Då vågar man tillsammans och allt är inte avhängigt ens egen insats. Han vågar också allt, men behöver inte göra saker för att bevisa nåt, men det han vill - det vågar han.
MEN de har alltid peppat varandra som bröder och gjort saker tillsammans.
Jag, som ensambarn. har alltid fått våga ensam. Jag var tvingad att bli tuff och att våga stå för vad jag tyckte och slåss för det. Jag utvecklade nog en slags "kaxighet" som senare i livet gjorde att jag vågade saker, som andra kunde säga -"Oh, vad du är modig!"
Det viktiga är dock att inte göra saker för att tycker att man borde utan för att man själv vill det - och sen att inte bry sig om vad alla andra tycker!
Det där att bry sig om vad alla andra tycker är en stor begränsning i livet och borde inte ha så stor betydelse som det ibland får!
Första gången jag färgade håret rosa, lila och svart fick jag kommentarer som :
Vad tycker din man om det?
"Åh, så modig du är!"
"Sådär skulle jag också vilja ha det, men det skulle jag aldrig våga!"
"Mina barn skulle inte tycka om det!"
Men inte någon gång fick jag negativa kommentarer! Jag antar att de som tyckte att det var fult eller knäppt höll tyst. Däremot fick jag otroligt många positiva tillrop av alla i min omgivning och från helt främmande människor på stan - i alla åldrar - från tonåriga grabbgäng till äldre herrar.
Min slutsats blir VÅGA MERA! Det är roligare så!
Ja, det tror jag också på, även om jag inte tillhör färga-håret-blått-sorten ,-)
SvaraRaderaJag har ju tre barn och alla tre är tämligen oförfärade; långt mer än sin mamma, tror jag. Delvis beror det väl på uppfostran, men sen ligger det nog rent genetiskt tror jag. Vi är tre systrar och alla är vi väldigt olika.
Jag tror att de flesta är lite modiga, fast vi är det på olika sätt om man tänker efter! Du var ju modig att bli ensamseglare och att sedan segla ut och träffa andra seglare. Det krävs det också ett stort mod till!
SvaraRaderaMen jag tänker också att det där vad som är modigt är så individuellt. Jag själv är absolut inte modig om jag klättrar högt upp och besöker gärna fyrar eller kyrktorn -ju högre desto bättre. När vi skulle gå trapporna ner från eiffeltornet tyckte jag att det var kul, men synd att man inte såg mer. Inte alls modigt gjort. Maken däremot var jättemodig som likblek tog sig ner, krampaktigt hållande i ledstången. Men han fixade det!
SvaraRaderaLyckas jag däremot ta ut en spindel som har förvirrat sig in, ja då är jag riktigt modig. Plockar maken ut den är han inte modig alls ;)
Jag håller med dig. Det finns olika sorters mod, som är olika för olika människor!Att göra något man egentligen inte törs är verkligen modigt!
Radera