Litteraturens Zlatan!

Idag startar Bokmässan och jag är inte där! Jag orkar inte längre, men jag saknar det så!
Det är för mycket folk, för mycket ljud, och för många intryck.

En gång i tiden, på min lärartid, fick jag en entrébiljett av skolan, men annars har det varit till att plocka upp plånboken själv. Lite märkligt att språklärare inte fick gå på mässan som fortbildning.
När maken jobbade som skolvaktmästare en period, på ett gymnasium, fick alla i personalen semiariekort och då gav han det till mig.
Det var härligt att sitta i en stor salong eller hörsal och lyssna på samtal och/eller föreläsningar.

Flera år i rad har jag gått alla dagarna i flera timmar och bara njutit och hela tiden känt att "det är något som jag missat - jag tar ett varv till".
Men inte nu längre!

Men hela stan genomsyras av Bokmässan och det märks överallt i radion och i TV! Det är mysigt!

Björn Ranelid (en av mina favoritförfattare) skrev en artikel i dagens GP, som berörde mig mycket! Han skriver om ordets makt och jag tycker att den är så bra!
Den inleds på sedvanligt "ranelidskt" sätt : -Alla barn skriver sina liv på baksidan av ögat.

Hela artikeln kan läsas HÄR!
Gör det!

Bildkälla

"Björn Ranelid är litteraturens Zlatan!" (Eva Bonnier, förläggare)

Mässfall

De senaste åren jag inte varit på Bokmässan alls. Jag har inte orkat med alla ljud och alla människor.
När jag var frisk gick jag alltid alla 4 dagarna och stannade flera timmar varje gång. Jag var fullständigt uppfylld av mässan och kände varje dag att jag måste gå nästa dag också för att var säker på att jag inte missat någon endaste liten monter.

Jag fick en entrébiljett av maken och gick iväg igår för att göra ett nytt försök.
Redan når jag stigit av spårvagnen kände jag paniken komma. För att lugna nerverna lite gick jag in i Göteborgssymfonikernas husvagn, som parkerat precis utanför entrén. Därinne får man lyssna och se symfonikerna spela och det var ett fantastiskt ljud och skarp bild på väggtv:n därinne. Det var Berlioz "Symphonie Fantastique", som spelades just då och det var precis vad jag behövde då.
Jag orkade stanna i två timmar innan "fjädern gick" och det var mer än vad jag trodde. Fast ändå för mycket för sedan orkade jag inget och då menar jag verkligen inget.
Inte idag heller och återhämtningen verkar vara några dagar. MEN

• jag pratade med en hel del människor i några montrar
• jag köpte en 5-6 böcker
• jag såg många kulturkändisar 

Sammanfattningen skulle kunna se ut så här:

Man går och går och går. Rätt som det var såg jag en kvinna helt klädd i svart, men med de här härliga skorna på fötterna. Hon talade den vackraste finlandssvenska och hade aldrig förr träffat någon som ville fotografera hennes skor.

Visst är de läckra, prickiga i orange och vitt och riktiga "Mimmi Pigg"-skor.

När man känner att man inte orkar gå ett endaste steg till, så sätter man sig där man kan. Helst i trevligt sällskap - med sig själv, någon annan eller en god bok!