När jag var frisk gick jag alltid alla 4 dagarna och stannade flera timmar varje gång. Jag var fullständigt uppfylld av mässan och kände varje dag att jag måste gå nästa dag också för att var säker på att jag inte missat någon endaste liten monter.
Jag fick en entrébiljett av maken och gick iväg igår för att göra ett nytt försök.
Redan når jag stigit av spårvagnen kände jag paniken komma. För att lugna nerverna lite gick jag in i Göteborgssymfonikernas husvagn, som parkerat precis utanför entrén. Därinne får man lyssna och se symfonikerna spela och det var ett fantastiskt ljud och skarp bild på väggtv:n därinne. Det var Berlioz "Symphonie Fantastique", som spelades just då och det var precis vad jag behövde då.
Jag orkade stanna i två timmar innan "fjädern gick" och det var mer än vad jag trodde. Fast ändå för mycket för sedan orkade jag inget och då menar jag verkligen inget.
Inte idag heller och återhämtningen verkar vara några dagar. MEN
- jag pratade med en hel del människor i några montrar
- jag köpte en 5-6 böcker
- jag såg många kulturkändisar
Sammanfattningen skulle kunna se ut så här:
Man går och går och går. Rätt som det var såg jag en kvinna helt klädd i svart, men med de här härliga skorna på fötterna. Hon talade den vackraste finlandssvenska och hade aldrig förr träffat någon som ville fotografera hennes skor.
Visst är de läckra, prickiga i orange och vitt och riktiga "Mimmi Pigg"-skor.
När man känner att man inte orkar gå ett endaste steg till, så sätter man sig där man kan. Helst i trevligt sällskap - med sig själv, någon annan eller en god bok!
Hösten -01, när jag inte riktigt fattade hur slut jag var, och att jag var på väg in i väggen med full fart, då åkte jag ner på lördag fm, och hem med tåget fyra timmar senare och hann allt unde där timmarna... Fullständigt vansinnigt.
SvaraRaderaSen har jag varit där två gånger till, fast inte så hysteriskt. Och några år efter kraschen. Men nu har jag inte samma lust längre. Känner att jag blir trött bara av tanken.
I kväll har jag minglat runt tillräckligt under kulturnatten. Inte så lång resa in till Nrkpg heller.
Men... jag tycker inte att det är så snyggt med svarta strumpor till de skorna...
En gång har jag varit där, då var jag alert och hade kunnat springa runt hur mycket som helst :)
SvaraRaderaNu har det bara inte blivit av och eftersom jag inte klarar att stå rakt upp någon längre stund, så är detta att köa helt uteslutet.
Nåja, jag har ju bokhandeln här i stan ,-)
Skorna var underbara! Kanske var det helheten som gjorde det. Och dialekten.
Bloggblad:
SvaraRaderaJag får också väga nöjet mot priset av förlamande hjärntrötthet och för varje år så blir det mindre attraktivt. Numera skulle jag inte betala för att gå dit. Nu kunde jag gå in före det var allmänhetens tur! Men jag tänkte länge om det var värt det!
Så här sett i efterhand var det inte det.
Elisabet:
SvaraRaderaJag, som hade biljett gick rakt in, men när jag gick därifrån så var det dags för allmänhetens tillträde och kön var fasansfullt lång (du såg kanske bilden i GP).
Skorna tyckte jag var en "harrli" färgklick i allt det svarta.