måndag 23 januari 2012

Missionera på hemmaplan

Idag var det dags för nätverksmöte igen. På vägen hem genom parken lade jag märke till en kvinna och en man som satt på en parkbänk. Det blåste inte mycket men den svaga vinden var vass och det var kallt - snön som föll i lördags ligger kvar och efter lite tö och nattfrost är det isigt på gångvägen. Jag tittade bort mot dem en gång till och såg att det satt på "hemlösabänken".
Systembolaget ligger runt om hörnet bara och alkisarna, som ofta är samma människor som de hemlösa, brukar abonnera på en eller ibland två bänkar i parken.
Det är många som retar sig på dem, men vart ska de ta vägen? De kan ju inte åka spårvagn hela dagarna, vilket de ofta gör för att hålla värmen.

Det såg vansinnigt kallt ut att sitta där och jag kände att ingen skulle behöva sitta på en parkbänk i kylan utan ha ett varmt hem att gå till.
"Fy f-n att folk ska behöva leva så", tänkte jag. Ibland när jag är ute med daghunden går jag förbi och de allra flesta är himla trevliga och pratsamma och ibland har jag blivit erbjuden en öl också, fast jag har hittills tackat nej.
"Nä", tänkte jag, vad det behöver är att få nåt varmt i sig och inte bara dricka kall öl"
Sagt och gjort - eftersom jag ändå skulle ut med daghunden kunde jag ju ta lite kaffe med och bjuda på. Det kunde jag åtminstone göra. Lite "mission på hemmaplan", kallade min mamma det.

Jag bryggde kaffe, hällde i pappmuggar och satte lock på. Dessutom tog jag de sista pepparkakorna i burken och packade ner och gick.
MEN när jag var en bit ifrån ser jag att de reser sig och går därifrån. Där stod jag med två stora muggar kaffe och pepparkakor. och lång näsa.
Vad skulle jag göra med dem? Vi skulle till biblioteket och jag kan ju inte bära dem hela vägen dit?

Då får jag se att på en bänk lite längre bort sitter en kille och en tjej i 25-årsåldern och de dricker också öl, ser det ut som. Killen reser sig upp och hoppar lite för att han antagligen frös.
"Aha, de vill nog ha lite kaffe!"
"Fryser ni?
 "Ja, det är kallt som f-n", får jag till svar.
"Men man blir inte varmare av att dricka kall öl (10,2% starköl dessutom. Kan man verkligen svälja sånt?) Vill ni ha lite kaffe?"
"Nej, det behövs inte", svarar killen till min besvikelse.
"Jo, det behövs, sa jag, jag har här i påsen och det finns lite pepparkakor också. Varsågoda!"

Vi pratade en stund och det visade sig att killen var från Helsingborg och att tjejen bott flera år i Lund. Sedan excellerade vi med skånska uttryck som "himmabagade pipparkagor", "rabbemos" och "Rullebör" m.fl.

Då säger killen, som är lång och smal och har en ring genom läppen: "Nu måste du få en kram. Det här har aldrig hänt mig förut." och så fick jag den bamsigaste, innerligaste kramen på länge. Jämfört med de distanserade kramarna jag fått på nätverksträffen var detta XXL.
Sedan skildes vi åt.
Det blev en win-win träff. Jag ville ju bara bli av med min kaffepåse, sedan min mission gått i stöpet och de blev glada och säkert lite varmare inombords.
Jag blev det i alla fall.

10 kommentarer:

Cicki sa...

Å jag blev varm inombords av att läsa om ditt initiativ. Fler borde göra som du.

Ruta Ett sa...

Tack Cicki. Jag tror att fler skulle om de bara tänkte till lite.

Losarinas mor sa...

Det var en rigtig god fortælling !
jeg beundrer dit initiativ :-)

baratradgard sa...

Jag blir alltid så piggig på armarna när jag läser om människor som är snälla mot varandra... som i din blogg eller ibland i tidningsartiklar. Inte är det så konstigt. Men ändå så svårt.

(Och så har jag ju också suttit ute på parkbänk och blivit bjuden på medhavd fika av dig så jag tror det är din bästa specialitet faktiskt!)

Ruta Ett sa...

Losarinas mor:
Jag tror att vi alla tre kände oss gladare hela dagen! Åtminstone gjorde jag det.

Ruta Ett sa...

baratradgard:
Visst ska man vara snäll mot andra. Men det är inte alltså så lätt, kanske. Jag tror att vi svenskar är lite blyga och inte vill bli "inblandade", men lite kaffe...

Du har nog rätt i att det är min lilla specialitet. Jag tycker om såna små möten.

hugan sa...

Underbart av dej!!!
Jag fick gåshud av att läsa...och så glad!!! Tänk om det fanns fler som du.

Ruta Ett sa...

Tack Hugan!
Det finns flera. Det är jag övertygad om men jag tror att de flesta verkar i det tysta. Jag vill berätta så jag kanske kan inspirera andra.

lillies lya sa...

Så glad jag blev i hjärtat när jag läste detta! *bamsekramar!
lillie

Ruta Ett sa...

lillies lya:
Vad härligt att du blev glad i hjärtat! Det var liksom meningen det. Tänk att lite kaffe kan glädja så många. Visst är det härligt!