En händelserik fredagskväll i september

I fredags skulle jag och en jobbarkompis J. gå på konsert. Det var Musikhögskolan, vars mastersutbildning skulle spela. För 20:- fick vi uvertyren till Den Flygande Holländaren av Wagner, en av Chopins pianokonserter och en symfoni av Schumann. Fantastiskt framförande och härliga timmar.

På vägen nerför Avenyn mot spårvagnshållplatsen ser vi någon i rött, som dukat upp ett litet campingbord. Kunde det vara sossarna som hade slutspurten?
Nej, det var Frälsningsarmén, som bjöd på kaffe och mackor, kakor och mörk choklad i höstkvällen. Vi stannade till, fick en kopp kaffe och strax efter oss kom 2 killar i 18-20årsåldern, som också stannade till. De var lite bladiga, men inte mycket och de var "mellan krogar", ute för att dricka öl. Fram kom en tjej från Frälsis och vi började diskutera religion i synnerhet och kristendomen och Frälsis i synnerhet. Vi hade jättetrevligt och stod faktiskt kvar en hel timme innan det blev för kallt. Då sa vi hej då och skildes åt. Vi kommer nog inte att ses igen, men sådana möten kan man göra i natten.

Vi gick vidare bort mot Valand och spårvagnshållplatsen. Vagnen kom ganska snabbt och när dörrarna öppnades vällde det ut folk, som var sugna på party och att gå ut. Alla var inte nyktra, men alla verkade glada. Köerna till uteställena hade redan börjats bildas och förväntan låg i luften. Att stiga in i vagnen var inte som vanligt. Det var jättevarmt, fuktigt och det låg en tung doft av parfym, rakvatten, gammal öl och fylla. Jag satte mig ner och vagnen körde. När vi hade åkt några hållplatser hörde jag att killen bakom mig ringde till nån och sa:
-Jag har fått stora problem och jag vet inte vad jag ska göra. Min flickvän har blivit drogad och jag får inte nån kontakt med henne. Jag har fullt upp med att hålla upp huvudet.
Herre Gud!
Jag vände mig om och frågar om han vill ha hjälp. Där sitter han och håller upp flickans huvud. Hon i sin tur verkar medvetslös.
Jag föreslår att vi ska gå av vid nästa hållplats och ringa ambulansen. Hon behöver ju vård och det snabbt.
Han lyckas bära henne av vagnen, jag tar deras väskor och vi lägger henne på sidan på bänken.
Det går fortfarande inte att få kontakt med henne. Hon är blek och kallsvettas. Killen ringer 112 och förklarar situationen och jag stannar tills ambulansen kommer.
Det kommer en OLA-ambulans och det tar väl en 10 minuter. Det kommer två lugna, stadiga ambulanskillar och tar hand om flickan. De frågar vad hon fått i sig men det vet ingen. Hennes pojkvän kramar mig flera gånger och tackar mig för att jag hjälpt till. Han hoppar in i ambulansen och de kör iväg. Kvar står jag i mörkret och väntar på nästa spårvagn.
Jag hoppas verkligen att det gick väl.