Så tänker jag..

eller rättare sagt Ung tant och jag håller verkligen med henne. Intressant är det också att läsa alla kommentarerna till hennes inlägg.
Hon skriver klart och tydligt och med stor empati. Jag håller verkligen med henne.

Häromdagen drabbades jag av någon slags panik. Jag ville skriva något klokt och smart och övertygande om varför man ska lägga sin röst på de rödgröna istället för på alliansen. Alla tankar, alla argument, all frustration blev till en trög gröt i mitt huvud. Jag sparade utkastet, gick och la mig och kräktes ut lite ångest på Kristoffer. Sen drömde jag den där drömmen.

Jag önskar att alliansen förlorar makten till den grad att jag började tänka illasinnade tankar om mina medmänniskor. De måste vara egoistiska svin för de röstar på borgarna. Men så kom jag ju på att ja: Det finns människor som jag vet är bra människor, som röstar på alliansen. Jag ansträngde mig för att försöka sätta mig in i hur man tänker om man röstar blått. Självklart är man inte ond. Man har referensramar och erfarenheter som gör att man anser att högerpolitik är den bästa och mänskligaste politiken.
Jag kan till viss del förstå att man är besviken på den socialdemokratiska politiken som vi haft förr. Bara för att jag röstar rödgrönt så betyder ju inte det att jag är helt okritisk mot deras politik. För mig känns den dock självklar i grunden. Så självklar att det ibland kan kännas svårt att förstå hur man kan tänka annorlunda. Jag vill bara klargöra att jag inte föraktar den som röstar blått.

Den borgerliga politiken känns väl krass för min smak. Det är inte så att alla kommer lyckas och ta sig ur utanförskap av olika slag (arbetslöshet, bostadslöshet, sjukdom, socialbidragsberoende) om de bara tar sitt ansvar. Att de ska sluta tro att någon annan ska fixa allt åt dom. Att säga så är att nedvärdera människor. Det kommer alltid finnas människor som har en satans otur här i livet. Man har en bakgrund som gör att man fötts in i ett utanförskap. Man hamnar i ekonomiska trångmål, man förlorar jobbet, man skadar sig och blir långtidssjukskriven, man hamnar i onda cirklar som gör att man aldrig får en egen bostad. Det känns för mig viktigast att ha en politik som har sin utgångspunkt i de människor som inte har, och inte i de som redan har (jobb, bostad, hälsa).

För de som redan har kommer kunna skaffa sig mer och det kommer de kunna göra både under en borgerlig och en rödgrön regering. Visst, inkomstskatten blir lite lägre om borgarna får bestämma, men man kan inte bli mer än snuskigt rik, eller hur? Det går finfint att bli rik även om sossarna skulle få bilda regering. En borgerlig politik har sin utgångspunkt i de som allt har. De som har alla möjligheter. I teorin är det möjligt för vem som helst i Sverige att bli och göra vad som helst oavsett bakgrund. Men i verkligheten vet väl de flesta att det inte fungerar riktigt så. De som inte har akademiskt utbildade föräldrar får sämre betyg. De får lågbetalda arbeten, om något arbete. Och har man inte ett jobb så får man ingen bostad. Framför allt får man nöja sig med en bostad i ett miljonprogramsområde någonstans. Inte för att det skulle vara hemskt per automatik, men utan alternativ så borde det innebära att många bor där utan att vilja det.

Om jag skulle beskriva vad det innebär att vara förmögen skulle jag säga ett ord: valmöjligheter.
Och med förmögen menar jag inte nödvändigtvis att man har mycket pengar. Vi är förmögna i vårt hushåll till exempel. Vi har kunnat sålla till viss del när vi sökt yrken. Var vill jag helst jobba, där eller där? Vi har kunnat botanisera bland bostadsrätter strax utanför tullarna. Vi har alternativ i vardagen. Vart ska pengarna gå? Vad har vi lust med? Vad vill vi äta? Vad ska vi göra på semestern? Vilken pryl ska jag köpa? Vad är snyggast? Det är en förbannad lyx att kunna välja bland alternativ och ta det som känns bäst och jag tackar min lyckliga stjärna väldigt ofta för att vi sitter här med vår bostadsrätt, våra laptoppar, våra fina saker, Kristoffers utbildning som garanterar inkomsten i framtiden, vår mat som är precis den vi är sugna på och den innehåller korrekt näring, busskort, glasögon, linser, frisörbesök, kravmärkt tvättmedel, tv-spelskonsoler, nyrenoverat kök och så vidare och så vidare... Jag vet att inget av det är självklarheter om man har det uselt ställt.

Den moderata politiken bygger på valmöjligheter. Var vill jag vårdas? Vilken vård är bäst? Vilken skola är bäst? Vilket bostadsområde är bäst? Vilket hus är bäst? Allt handlar om vad man kan betala för. Förmögenhet = valmöjligheter. Om man inte kan betala är valmöjligheterna borta och man får ta det som bjuds, vilket i de flesta fall är, det sämsta.
Jag vill istället ha en politik som gör att det inte har någon betydelse hur mycket eller lite jag tjänar. Jag får samma vård ändå. Mina barn får lika bra utbildning som alla andra oavsett var vi bor. Jag kan skaffa mig en egen bostad i form av en hyresrätt lite närmare stan. (Eller kanske rentav innanför tullarna?)
Och ingen kommer att hindra någon från att ta de stora karriärkliven, tjäna groteska mängder pengar och skaffa en fet kåk vid havet i Djursholm. Kommer gå finfint det. Den drömmen och det målet kan man absolut ha. En socialistisk politik utgör inget hot mot de som har, den innebär en trygghet för de som inte har.

Jag säger som Lars Ohly: Poängen med vänsterpolitik är inte att alla ska vara lika, men att alla ska vara lika mycket värda. En väldigt skillnad.