Jag, jag, jag

Bildkälla

Igår 19.30 i affären. En kassa öppen och kö.
Jag står som tvåa och efter mig står det tre män och en kvinna sist. När det blir min tur frågar plötsligt mannen som redan betalat kassörskan något. Han är av asiatiskt ursprung och talar lite knackig svenska. Vad jag förstår har han frågor om kvittot och summan och vill lämna tillbaka två chokladkakor. Det tar en liten stund (kanske 1½ minut) innan kassörskan förstår vad han menar och till slut utbrister mannen, som står trea bakom mig, ilsket:
 -...eller så kan han ställa sig sist i kön...!!!
Gud, vad jag blir arg! Man måste väl få fråga och detta kan hända vem som helst.
Han som säger detta väldigt arrogant är en "Paolo Roberto-typ från nåt Balkanland" i 35-årsåldern, som uppenbarligen tycker att han är viktigare än alla vi andra.
Jag kan förstås inte hålla tyst utan tittar argt på honom:
-Så bråttom har du väl inte?
-Är det du eller jag som avgör det? fräser han åt mig.
 Resten av kön tiger och några tittar i golvet.
-Ja, säger jag, det var mer en fråga än nåt annat, men om du har så bråttom så kan du få gå före mig,
Mannen ser ut som han ville att jag skulle dö på fläcken men flackar sedan med blicken och säger inte mer.
Inte heller antar han mitt erbjudande. Dock kan jag skönja att de andra i kön ler lite i ena mungipan.