När jag är trött och/eller nere vill jag inte ha käcka tillrop eller goda råd. Jag vill ha lite sympati och empati och tröst!
Varför är det så svårt att förstå (och att ge)?
Det brukar inte vara nån som tycker synd om mig ändå, så jag berättar sällan om när jag deppar. Då orkar jag ändå inte höra käcka tillrop om hur bra jag har det...
Men om det funnits en empatikanpp hör, skulle jag ha klickat på den.
Stackars dig.
SvaraRaderaLilla gumman.
Raring!
,-)
kram på dig! från Halland.
(Och jag är sämst på den grenen .., trösta-grenen .., fråga pv!)
Tack, Elisabet! Kan det vara de norrländska generna som spelar in?
SvaraRaderaRuta Ett: ja, jag tror det. Fast min syster är en perfekt trösterska, så det kanske är nånting annat också ,-)
SvaraRaderaPs. Det värsta är att jag mer än gärna TAR EMOT tröst ... Ds.
SvaraRaderaFör att när du är nere, då är dom nere. (Om vi nu talar om människor av manligt kön?)
SvaraRaderaKattis: Det ligger nåt i det.
SvaraRaderaDet brukar inte vara nån som tycker synd om mig ändå, så jag berättar sällan om när jag deppar. Då orkar jag ändå inte höra käcka tillrop om hur bra jag har det...
SvaraRaderaMen om det funnits en empatikanpp hör, skulle jag ha klickat på den.
Han är en väldigt snäll tupp också! :)
SvaraRaderaKäcka tillrop är tyvärr så mycket lättare än sympati och empati, för att förmedla det det kräver energi och lite mod också för den delen.
Jag tycker hursom du gör rätt i att trösta det själv med skånskt yllebroderi, det är ju bland det vackraste som finns!