onsdag 28 augusti 2013

Sympati

När jag är trött och/eller nere vill jag inte ha käcka tillrop eller goda råd. Jag vill ha lite sympati och empati och tröst!
Varför är det så svårt att förstå (och att ge)?

8 kommentarer:

  1. Stackars dig.
    Lilla gumman.
    Raring!

    ,-)

    kram på dig! från Halland.

    (Och jag är sämst på den grenen .., trösta-grenen .., fråga pv!)

    SvaraRadera
  2. Tack, Elisabet! Kan det vara de norrländska generna som spelar in?

    SvaraRadera
  3. Ruta Ett: ja, jag tror det. Fast min syster är en perfekt trösterska, så det kanske är nånting annat också ,-)

    SvaraRadera
  4. Ps. Det värsta är att jag mer än gärna TAR EMOT tröst ... Ds.

    SvaraRadera
  5. För att när du är nere, då är dom nere. (Om vi nu talar om människor av manligt kön?)

    SvaraRadera
  6. Kattis: Det ligger nåt i det.

    SvaraRadera
  7. Det brukar inte vara nån som tycker synd om mig ändå, så jag berättar sällan om när jag deppar. Då orkar jag ändå inte höra käcka tillrop om hur bra jag har det...

    Men om det funnits en empatikanpp hör, skulle jag ha klickat på den.

    SvaraRadera
  8. Han är en väldigt snäll tupp också! :)

    Käcka tillrop är tyvärr så mycket lättare än sympati och empati, för att förmedla det det kräver energi och lite mod också för den delen.

    Jag tycker hursom du gör rätt i att trösta det själv med skånskt yllebroderi, det är ju bland det vackraste som finns!

    SvaraRadera