lördag 5 maj 2012

Syrran skriver igen...


forts... 
Huvudet var ju helt och ungefär som vanligt. Värre blev det med självförtroendet. Det blev mycket ältande om nätterna. ”Hur skulle jag stå ut under mitt sista arbetsår före pensioneringen med en chef, som jag inte ens orkade se?”
En dag på väg till bussen på ”Nils Ericsson-platsen” fick jag syn på ”Platsjournalen”. Jag tog den och bläddrade igenom den på vägen hem. Där fanns två lediga jobb, som skulle kunna passa mig: Ett som vikarie under en graviditetsledighet i en grannkommun och ett i vår kommun med tillsvidareanställning. Utan betänkligheter – med tanke på min kommande sextiofjärde födelsedag – ringde jag till den första arbetsplatsen och fick tala med chefen, som jag arbetat för tidigare. Jag kunde bara sända in mina handlingar, så skulle jag behandlas som alla andra i högen. Inga problem!
Den andra arbetsplatsen fick en mycket annorlunda ansökningshandling från mig. Svaret blev: ”Vad menar du med detta? Sänd in en ”normal” (= vanlig) ansökan!” Vilket jag gjorde. Sedan hörde jag aldrig mera något från dem.
Däremot blev jag kallad till intervju på det första stället och efter en dag fick jag besked om, att jobbet var mitt. LYCKA OCH GLÄDJE! Så var det bara att begära tjänstledigt från mitt vanliga jobb. Vem kunde/ville neka mig detta? Jag kunde sova gott resten av nätterna före sommaren och ledigheten.

Mitt uppdrag – trädgården – pockade på. Jag ritade inte upp någon plan utan utgick helt från det lilla befintliga som fanns och utvecklade efterhand mina idéer i samklang med naturen. Några syrener fick stå kvar i tomtgränsen mot hästhagen och växa helt efter egen kraft och några flyttades och tuktades till en berså. Lätt jobb!
Så skulle det bli en perennrabatt i linje med samma gräns. Det var inte lätt att vända den grässvålen och få till det hela med löv och annat för växterna matnyttigt!! Jag kallade in ”Slaven”. En f.d. granne från min singelsejour i Linnéstan. (Namnet kommer sig av, att han gärna vill utföra fysiskt tunga sysslor i motionssyfte mot fri kost och logi.) Men det visade sig att han hade så stora fötter, att han gjorde mera skada än nytta. Alltså förflyttades han till den blivande köksträdgården nere vid tomtgränsen mot Locköfabriken. Där kunde han vända jord utan problem ,och jag slet vidare med rabatten.

Efter ett tag började nyfikna grannar närma sig och ställa frågor om oss och våra tankar om huset. Vi stod här och talade om vårt blåa hus och ALLA påpekade, att huset hade varit rött under nästan hela sin tid och heter ”Röda stugan” (eller ”Röastuga” som de säger här). Samtidigt fick vi reda på en massa intressanta fakta om husets historia.
Forts. följer.


Inga kommentarer: