söndag 28 juli 2013

Morgonlärka eller nattuggla?

Tänk, så olika vi människor är!
Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv har legat i sängen till klockan elva och jag gapskrattar när jag skriver det .., för du är ju uppe flera timmar längre än undertecknad, så det jämnar ju ut sig.

Men om man är en sån utpräglad kvällsmänniska, hur fungerar det då att gå till jobbet varje morgon?
Du måste ju ha varit dödens trött?
Eller gick du i säng långt tidigare då? undrar nyfiken och äckligt morgonpigg madame i landet Halland


Så skrev Elisabet i en kommentar apropå min morgon på senaste Efitdagen.
Hon slår verkligen huvudet på spiken när det gäller att vara morgonpigg eller kvällsmänniska.

Jag har alltid varit dödstrött på morgnarna och alltid haft väldigt svårt att vakna och stiga upp.
Redan när jag föddes var jag morgontrött. De flesta barn föds på natten eller tidigt på morgonen, men inte jag. Jag kom till världen 10.55 en söndagsförmiddag (på vilodagen alltså) och har enligt vanligtvis välunderrättat håll sedan dess varit en kvällsmänniska.

Min skoltid präglades av dåligt morgonhumör och massor av ilfärder på cykel till skolan genom Malmötrafiken Konstigt nog så brukade jag faktiskt komma i tid. Bättre var det då på universitetet när föreläsningarna ofta låg lite senare på dagen och läste gjorde jag ofta på nätterna.

Som lärare har jag alltid (med några få undantag) alltid startat lektionerna klockan 8. Det var hemskt - jag skulle vara pigg och pedagogisk och undervisa elever, som var minst lika trötta som jag.
Jag fick jobba efter devisen "Fake it 'til you make it". Efter 10-kaffet började det gå riktigt bra och jag levde upp väsentligt.

Jo, Elisabet, jag var dödens trött varje morgon. Upp kl. 6 för att hinna till jobbet och starta lektion kl. 8 är inte att rekommendera när man inte somnat före 12 någon natt. Men det gick ganska bra fram till torsdag sedan var det kris. Fredag kväll var jag uttröttad och lördag förmiddag sov jag ikapp. Är man kvällsmänniska vänder man snabbt på dygnet och på måndagen var det samma visa igen.

Numera, som egen företagare - dock på halvtid, kan jag själv bestämma mina tider och jag stämmer aldrig möte med någon eller går på träffar eller annat före kl. 10. ALDRIG!
Min dag startar med kaffe och morgontidning i långsam takt!

Under åren har jag förstås fått utstå mycken nesa och pikar för att jag är morgontrött, uppe på nätterna etc. men det har aldrig betytt att jag är lat eller har jobbat mindre än någon annan (snarare mer). Det har bara skett på andra tider än 8-17.
Fortfarande anses det ju lite moraliskt förkastligt och "ligga och dra sig" på morgonen. Det är "bättre" att vara "uppe med tuppen" och det finns en hel del förnumstiga talesätt som ger kraft åt detta. Jag har också fått otaliga tips om att gå och lägga mig tidigare. Men det är ju inte själva  tiden för sänggåendet som gäller utan antal timmar man sover eller behöver sova. Att gå och lägga sig vid 2-tiden på natten och sova till kl. 10 eller att lägga sig vid 11-tiden och vakna kl. 7 kan väl gå på ett ut, eller? Och varför lägga sig ner och glo i taket när kreativiteten flödar och man kan åstadkomma saker?
Det har jag aldrig förstått.

PS I natt sov jag 10 timmar och jag vaknade 11.10 - varför? Antagligen för att jag behövde det.

Sov gott!

PS Det blev nästan ett brandtal för kvällsmänniskor rätt att få vara just kvällsmänniskor. Det beror inte på Elisabet eller hennes undran. Jag tror att frågan träffade en öm punkt hos mig efter att ofta ha blivit ifrågasatt för att jag sover länge på morgnarna. Jag förstår att du inte menar det så, Elisabet,men det var skönt att få skriva som jag skrev...,asch, du förstår vad jag menar...

14 kommentarer:

Cicki sa...

Jag är ju av samma skrot och korn. Efter nio på kvällen blir jag fruktansvärt kreativ. Jag har alltid sovit för lite på grund av detta. Och jag har precis som du fått en massa "goda"råd om hur jag ska lägga om min dygnsrytm.

"Morgonstund har guld i mun" är rena rama skitsnacket. Det är faktiskt så att det finns utpräglade morgonmänniskor och utpräglade kvällsmänniskor och den ena är inte bättre eller finare än den andra. Det är bara så att vi har olika tidsrytmer i kroppen. Det har forskarna numera kommit fram till. Nu minns jag inte vad det hette som styr kroppens dygnsrytm men det är i alla fall vetenskapligt bevisat.

Så släpp ditt dåliga samvete. Det är bara människor som tror de är något för att de kliver upp tidigt på morgonen som ska försöka trycka ner oss kvällsmänniskor. Förmodligen har det att göra med att förr hade man inte elektriskt lyse och hade inte råd att elda ljus, vilket gjorde att man var tvungen att följa solens upp och nedgång. Det måste ha varit synd om kvällsmänniskorna på den tiden. För de fanns då också. De bara tvingades in i en, för dem, onormal dygnsrytm.

lillies lya sa...

nickar och sägen "jaaaaag meeeeeed!"
Kvällsmänniskor (eller nattsuddare) behandlas oftast väldigt styvmoderligt av morgonmänniskor (nattsovare). Numera sover jag nästan inte alls - inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Jag somnar några timmar runt 8 - 9 på morgonen och tupplurar lite här och där, för att må relativt hyfsat runt 2 - 6 på natten. Om någon vill träffa mig före 11 på morgonen, ja då får det gälla livet :(. (Eller mamma och pappa...)

Elisabet. sa...

Till Cicki och lillies lya: jag vill bara meddela att det var INTE min mening att raljera över Anns morgontrötthet, utan bara en stilla undran.
Det är ju självklart så också, att människor behöver olika mycket eller lite sömn.
Vi är tre systrar. Jag har, sedan jag var liten, varit extremt morgonpigg, min äldsta syster ligger mer än gärna i sängen flera timmar längre .., och hon i mitten är väl nånstans däremellan?
Men tänk, sån himla tur när man har ett förhållande, att båda är ungefär på samma nivå när det gäller sånt .., för skulle han ligga till elva, tolv, då skulle det bli helt snett i umgänget ,-)

Elisabet. sa...

Ps. Men hur var det när du arbetade i skolan? Var du uppe lika länge då om kvällarna, jag menar, när du skulle upp i ottan?
Börjar jag arbeta sju, halv åtta, går jag nog i säng vid halv elva, elva, men sover dåligt från tre-fyra-tiden.
Har jag kvällspass och börjar tre, då kan jag ligga till halv åtta, men har då varit vaken i flera timmar.
Underligt det där med sömn.
Och hur är det med piteå-maken?
Och sönerna?

Monet sa...

Stort tack för ditt brandtal om oss kvällsmänniskor. Jag är precis som du och har varit hela livet. Och fått utstå lika mycket av fördomar och kritik över att Just vara lat, komma försent etc. Skolan var ett h-vete de första timmarna men tack och lov har jag större delen av mitt liv jobbat i privata företag där kl. 0900 på morgonen varit normal start. Tidigt ändå om man har långa restider.

Egenföretagare passar oss bäst men även nu som pensionär ser jag till att inte förlägga några mötestider före kl. 1000. Jag är visserligen vaken tidigare nu men vill ta förmiddagen i egen takt. Man kan få mycket gjort i pyjamas också även om man kanske inte vill träffa folk i den utstyrseln!

Monet sa...

PS. Jag har också noterat att de morgonpigga ofta är den sorten som, när de kan, gärna tar en tupplur på dagen eller somnar framför tv:n på kvällen . Det anses liksom OK att man tar igen kort nattsömn på det sättet.

Själv sover jag aldrig på dagen. Blir som en grinig treåring som sovit middag. Sova på dagen, ja, då är jag ordentligt sjuk!

Cicki sa...

Elisabeth: Det var inte på något vis riktat mot dig. Men som kvällsmänniska får man utstå rätt mycket kritik, vilket gör att man till slut blir irriterad. Och som Monet skriver så anses man som lat. Att man hinner göra lika mycket nytta som en som kliver upp tidigt förstår morgonmänniskan inte.

Jag vet inte varför morgonmänniskor anser att de har rätt att ge oss dessa ständiga råd om hur vi ska göra för att få samma dygnsrytm som dem. Vi kvällsmänniskor tar oss inte den rätten att säga till morgonmänniskan att h*n måste vara uppe längre på kvällen eller sova längre på morgonen. Så länge min dygnsrytm inte påverkar andra människor så förstår jag inte varför jag ska bli kritiserad. Det är inte defekt vi har, bara en annan dygnsrytm.

Ruta Ett sa...

Oj, det här var ett ämne som engagerar!

Elisabeth:
När jag skulle upp i ottan så gick jag sällan och lade mig tidigare. Det var ingen mening med det eftersom jag ändå inte somnade tidigare. Då var jag förstås trött intill medvetslöshet när det var dags att stiga upp och "tack vare" att jag hade så långt till skolan så vaknade jag lite på vägen.

Piteåmannen är betydligt mer morgonpigg och har svårt att ligga kvar i sängen, somna om och så.
Äldste sonen har ganska lätt för att ta sig upp tidigt, men de andra två är mer murmeldjur som jag.
Sen jag blev sjuk har jag haft mycket problem med sömnen och därför sover jag när jag kan numera och varierar från ingen sömn alls till 10 timmar per natt, med varierande tider förstås.

Det har förstås inneburit konflikter och logistiksvårigheter under åren, men numera så förstår piteåmannen mer och mer hur jag och min kroppsklocka fungerar.
Helt och fullt kan man som vanligt inte förstå förrän man varit i samma situation, men så är det ju med allt.

Elisabet. sa...

Cicki: ja, men huvudsaken att du förstod att jag inte menade det som kritik ,-) För så var det inte tänkt.

Jag tror också att det VISS DEL har med fostran att göra.
Min pappa, som var gräsligt morgonpigg, ansåg att låg man till åtta på morgonen, då var man synnerligen bekväm, för att inte säga lat.
Oj,så han kämpade för att få upp dom två äldsta döttrarna som gärna låg lååångt mycket längre än den yngsta - jag själv - som brukade ägna morgnarna åt att spela orgel, något som sannerligen inte uppskattades av systrarna som varit på dans och ville sova ut ,-)

Mest av allt tror jag att han ville ha sällskap .., det var därför han ville ha upp oss ,-)

Men jag skulle helt ärligt ha jättesvårt att vara tillsammans med någon med helt annan dygnsrytm; då skulle vi ju gå om varandra liksom?
Pv stiger upp fem under veckorna och det är ju förfärligt .., är han ledig sover han väl till halv åtta?
Det passar mig perfekt ,-)

Steel City Anna sa...

Här kommer ännu en kvällsmänniska. Det passar mej faktiskt att jobba skift så kan man sova igen ibland. En vecka utan sovmorgon åtminstone en dag är en dålig vecka.

mossfolk sa...

Vilket intressant inlägg och vad roligt att läsa alla kommentarer! Jag var på en föreläsning för ett tag sedan, som handlade om kulturskillnader. Föreläsaren gav många exempel på hur mycket i dagen Sverige som finns kvar från tiden som fattiga bönder -för det var ju vad vi länge var här uppe. Och jag kan just tänka mig att det är därifrån som uttrycket "morgonstund har guld i mund" är myntat. Det gick ju knappast att stiga upp klockan elva om man hade djur och gård att sköta...

Jag gissar att den där inställningen, liksom mycket annat, sakta men säkert kommer att förändras. Som någon skriver är det redan forskat på det här med tidsrytmer. Maken deklarerar här bredvid att alla inom industrin ju går på minst tvåskift, vilket innebär en hel del kvälls-, eller till och med nattjobb och för kontorsanställda är arbete hemifrån eller flextider allt mer vanligt förekommande.

Turtlan sa...

Ingen morgonmänniska här! Är alltid mer på hugget på eftermiddagen och på sena kvällen så jobba natt skulle egentligen passa mig bra men det är så osocialt och man blir inte som folk på flera dagar.

Jag kommer nästan alltid sist till jobbet trots att jag bor mest nära av oss. Men på samma gång så går jag hem sist för då på em kan jag få mycket gjort.
Jag börjar kl 8. Glad slippa kl 645 som det var förr. En plåga varje gång att komma upp!

Bäst är de morgonar när jag kan "släntra" in när jag vill. Det blir inte mycket senare än kl 8 men jag kan ta det i min takt på morgonen. När jag måste var där senast kl 8 så är jag urdålig på att gå upp i tid. Det blir alltid bråttom!

M är en sån där som sätter sig på sängkanten när klockan ringer. För mig tar det låååång tid att komma upp efter denna hemska signal. Men han är samtidigt kvällstrött. Han tycket det är sent att lägga sig kl 2230-2300. För mig är det inte alls sent.

Sova på dagen gör jag nästan aldrig, bara om jag är sjuk ungefär. Blir bara mer seg av det.

Håller med om att det anses bättre vara morgonmänniska som några nämner. Jag kan få mina gliringar spec. av en kollega över att jag alltid kommer sent. Svarar alltid emot att jag är ingen morgonmänniska men det tycks inte gå in. hon tycks inte fatta att man kan ha olika dygnsrytmer. Skönt nog har det blivit fler av min sort på arbetsplatsen så nu har jag stöd i att inte vara morgontidig.

Men sen så är det synd sova bort fina morgnar t.ex. på sommarstugan eller i båten. Av den anledningen så skulle det vara bra vara mer morgonpigg. Jag missar ju en fin tid av dygnet på så vis.

Ett intressant inlägg detta som gav många intressanta kommentarer.

Gokväll från mig och jag antar att Du är väl vaken så här dags ;-))

Ruta Ett sa...

Ja, det gäller att matcha varandra på mer än ett sätt i en parrelation. Det är förstås ett givande och tagande, men jag håller med dig, Elisabet, att blir det för extremt så ses man sällan och det kan inte vara så roligt. I alla år har det varit jag som anpassat mig, men nuförtiden tar jag ut svängarna lite mer.

När jag var student och höll på med min C-uppsats jobbade jag natt på Lasarettet i Lund och det passade mig verkligen bra. Jag började kl. 22 och gick hem kl.06.

Om man kan anpassa eller få sin arbetstid anpassad så fungerar man bäst tror jag och får mer gjort och numera är det precis som Hr Mossfolk säger lättare att jobba hemifrån och/eller jobba i skift.

Att missa att uppleva fina morgnar har aldrig varit nåt problem för mig, eftersom jag alltid är så trött då att det inte är någon större upplevelse för mig. Jag vill bara gå och lägga mig igen.

Och ja, Turtlan...jag är uppe och i allra högsta grad vaken. Sitter och redigerar bilder på fina linponchos som ska läggas in i butiken.
Godkväll och god natt till alla som ska gå och lägga sig eller redan ligger ner...och till er som redan somnat säger jag :
God Morgon!

Cecilia N sa...

Naturen har gett flocken ett naturligt treskift: morgonmänniskorna, kvällsmänniskorna och tonåringarna (som tar nattpasset).

Dotter och make hör till första delen och sonen och jag till den andra.